HELIUM he4lium, n.; best. -umet (NordT 1897, s. 36), i best. anv. dock vanl. utan slutartikel.
Etymologi
[efter nylat. o. eng. helium (1869); bildat med den i namn på åtskilliga nya grundämnen använda lat. ändelsen -ium av gr. ἣλιος (se HELIO-)]
i sht kem. benämning på ett visst (länge blott från en linje i solspektrum känt) grundämne (en enatomig ädelgas), som första gången framställdes 1895. Heliumets upptäckare, prof. Ramsay. NordT 1897, s. 36. Radiumemanationen .. förvandlar sig (med tiden) till helium. Därs. 1904, s. 278.
Ssgr (kem.): HELIUM-ATOM. —
-STJÄRNA. astr. stjärna tillhörande den klass vars spektrum huvudsakligast kännetecknas gm absorptionslinjer tillhörande helium. VetAÅrsb. 1905, s. 185.
