publicerad: 1931
HES he4s, adj. -are. adv. -T.
Ordformer
(hes (hees, heess) 1541 osv. hääs 1691)
Etymologi
[fsv. hes, motsv. fd. hees, d. hæs, fsax. hēs, feng. hās, fht. heisi, heis, t. heiser, av germ. hais-, vid sidan av (väl ursprungligare) hairs- i meng. hōrs, hoors, eng. hoarse o. (med bortfall av r, sedan -air- övergått till -ār-) sv. dial. hås, nor. haas, isl. háss; av ovisst urspr.]
om människas röst l. stämma: sträv, under den normala tonhöjden väsentligt sänkt, mer l. mindre beslöjad l. dämpad o. väsande (beroende på att stämbanden icke l. bl. ofullkomligt sättas i dallring); stundom obestämdare, närmande sig bet.: grumlig, oklar, med störande biljud; äv. om djurläte, tonen hos musik- särsk. blåsinstrument o. d. som gör ett liknande intryck; äv. om tal, skrik o. d. Balck Es. 145 (1603). Rösten var hes. VetAH 1814, s. 117. Hornens hesa skrän. Adlerbeth HorOd. 59 (1817). Kvarterets hundar tjöto hest. Heidenstam Vallf. 21 (1888). De oräkneliga härarna av råkor .. oroade sinnet med sina hesa skrik. Böök ResSv. 40 (1924). — i överförd anv. om människa l. djur, hals l. strupe o. d. Skrika sig hes. Iagh haffuer ropat migh tröttan, min hals är hees. Psalt. 69: 4 (Bib. 1541). Aldrig hade stadstrumman förefallit honom så hes och svag, som nu. Runeberg 4: 237 (1834). Alla gossar anses (under målbrottet) blifva hesa, ”slå öfver” eller ”förlora sin röst”. Setterblad Mackenzie 116 (1887).
Avledn.: HESA, r. l. f. (he(e)sa 1538—c. 1870. hessa 1687) (†) heshet. VarRerV 15 (1538). Detta (läkemedel) lindrar Hesan. Lindh Huuszapot. 121 (1675). Tholander Ordl. (c. 1870). —
HESHET, r. l. f. egenskap(en) l. förhållande(t) att vara hes. VarRerV 15 (1538). En ådragen kronisk heshet. De Geer Minn. 2: 294 (1892). —
HESNA, v. (föga br.) bliva hes. Tiderus GrLat. 78 (1626). (De) Som heesna, af det de .. förmycket ropa. Granatenflycht Penn. 19 (1698). Fäherdens hesnade stämma. Lovén Folkl. 57 (1847). Lidforss Dante I. 1: 57 (1903).
Spoiler title
Spoiler content