SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1931  
HETIT heti4t, m.; best. -en; pl. -er; stundom HETITER -i4ter, m.; best. -n; pl. =.
Ordformer
(het(h)- 1788 (: Hethitiskor) osv. hett- 19091926. -iter, sg. Grimberg VärldH 1: 170 (1926: hetitern))
Etymologi
[av t. hethiter; efter hebr. ḥittīm, motsv. assyr. hatti o. egypt. heta; jfr HETÉ]
(i sht hist.) individ tillhörande ett folk l. en folkgrupp som under andra årtusendet f. Kr. o. äv. senare spelade en viktig roll i Främre Asiens historia; i sht i pl. om nämnda folk- (grupp). GASilverstolpe AllmH I. 1: 68 (1809). Två århundraden efter hans (dvs. Hammurabis) död dyker hetiternas namn för första gång upp. Ymer 1911, s. 156. NorstedtVärldH 1: 96 (1926).
Ssgr (i sht hist.): HETIT- l. HETITER-KONUNG.
-RIKE.
-VÄLDE.
Avledn.: HETITISK, adj. (i sht hist. o. språkv.) Ymer 1911, s. 157. I Mindre Asien och Syrien finnas .. spår av kulturer, äldre än den grekiska. Av särskild betydelse är den hettitiska. Därs. 1920, s. 198.
HETITISKA, i bet. 1 f., i bet. 2 r. l. f.
1) hetitisk kvinna. 1Kon. 11: 1 (öv. 1788; äv. i Bib. 1917).
2) språkv. benämning på (det sannol. indoeuropeiska) huvudspråket (det officiella språket) i hetiternas rike. 2NF 34: Suppl. 317 (1922). 19Årh. VIII. 2: 145, 146 (1924).
Spoiler title
Spoiler content