SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1931  
HETS het4s, sbst.1, r. l. m.; best. -en; pl. (i bet. 1) -ar, stundom -er32 (2UB 6: 92 (1904)).
Etymologi
[efter t. hitze med anslutning till HET o. HETTA]
hetta.
1) tekn. o. metall., ävensom i smedsyrket.
a) hetta som erfordras för smidning, svetsning osv. av järn l. stål l. färdigbränning av tegel o. d.; upphettning (röd-, vitglödgning) av järn l. stål o. d. till bearbetning. När järnet .. uti ugnen fått tilräckelig hetss. König Mec. 167 (1752). Gundberg Tegel 13 (1860). Smeden Bruhn (intygade) .., att med kolen (fr. Bjuvs gruva) gjordes goda hetsar. NordT 1878, s. 153 (1873). I första hetsen värmes stafven midtpå, tills den blir hvitglödande. Bergman Hofbesl. 66 (1905). — jfr MARTIN-, PUDDEL-, SMÄLT-, VÄLL-HETS.
b) konkret: så stor järn- l. stålmassa som upphettas åt gången för bearbetning; smälta, charge. På hvarje skift gjordes 3:ne hettsar (smältor). JernkA 1845, 2: 250. Därs. 1900, Bih. s. 259. jfr: Hur många söm kan du smida af en och samma hetts (dvs. sömten)? Blanche Tafl. 2: 106 (1856). — jfr TACKJÄRNS-HETS.
2) (vard. i vissa trakter) allmännare: hetta; värme. Skrot och hårdbrända ämnen (i svenska kol), som vid den häftiga hetsen (i ett lokomotiv) och det starka draget ej brinna upp, utan bilda affall och aska. SDS 1901, nr 266, s. 3. Brisen från stränderna / spolar i gränderna / hetsen från pannan en ljuvlig sekund. Ossiannilsson Hem. 56 (1915). — särsk. (föga br.) bildl. i uttr. vara i hetsen (i hets), vara ”i elden” l. där det går hett till. CVAStrandberg 3: 220 (1854: i hets). Sedan han (dvs. v. Döbeln) varit i hetsen i Finland, fick han taga i tu med affärerna på Gotland. Quennerstedt Torneå 2: 272 (1903).
Spoiler title