HETMAN hetma4n (NF (1883), WoJ (1891)) l. he3t~man2, äv. het3~ (hèttmann Dalin), stundom 4~1 l. he4tman l. het4-, m.; best. -manen hetma4nen l. -mannen he3t~man2en, äv. het3~, stundom 4~10 l. 400; pl. -maner hetma4ner, äv. (numera föga br.) -män he3t~män2, äv. het3~, stundom 4~1.
Ordformer
(het- 1708 osv. hett- 1740—c. 1748. hette- 1755)
Etymologi
[av polska hetman, av mnt. hovetman, motsv. t. hauptmann (se HAUPTMAN)]
(förr) överbefälhavare över rikstrupperna i det gamla Polen o. Litauen; hövding över Lillryssland (efter 1722 bl. ss. titel utan motsv. ämbetsbefogenheter) l. över kosackhord. KKD 6: 163 (1708). Cossakerne (hade) med enhälliga röster valt honom (dvs. Mazeppa) til sin Hettman eller Fältherre. Nordberg C12 1: 873 (1740). Hjärne K12 44 (1902). — jfr KOSACK-HETMAN.
Avledn.: HETMANSKAP, n. (förr)
1) om en hetmans ämbete o. värdighet. KKD 6: XXXIII (1912).
2) om under en hetmans överhöghet stående land(område). Det ukrajnska hetmanskapet. Steffen Krig 1: 219 (1914).
SAOB
