publicerad: 2002
TACKA tak3a2, sbst.2, r. l. f.; best. -an (Polhem Test. 10 (c. 1745) osv.) ((†) -en Wivallius Dikt. 100 (c. 1643: jerntacken; i rim)); pl. -or (Holmkvist BergslHyttspr. 98 (cit. fr. 1716) osv.) ((†) -er G1R 13: 141 (1540), 2SthmTb. 5: 254 (1577: sölftacker)).
Ordformer
(dacke- i ssg 1562 (: Dackebly). tack- (-kk-) 1539 (: Tacka Jern) osv. tak- i ssgr 1671 (: Takjerns afgifft)—1772 (: Takjerns Stä))
Etymologi
[fsv. takka i ssgrna silftakka o. takka jarn (takko iärn); jfr sv. dial. tacka, spishäll, nor. takke; fin. takka; sannol. av lt. tacke (jfr t. zacke, spets, tagg, ugnshäll o. fr. taque, tackjärnsplatta); av ovisst ursprung; från sv. sannol. fin. takka, tackjärnshäll att grädda bröd på. — Jfr TAGG]
i sht metall. gjutet metallblock l. metallstycke, ofta avsett att utgöra råmaterial för omsmältning o. fortsatt bearbetning l. förädling; i sht om sådant metallstycke för färskning l. gjutning erhållet i masugnsprocess o. format till ett avlångt, halvrunt block; jfr GALT, sbst.2 1, GÖS, sbst.3 1—3, GÖT, sbst.2 1, PLANTS 1. G1R 13: 141 (1540). (Drängen svarade) at thet store (koppar)stycket war widh pass 1 1/2 al. långt och 1/2 al. bret, en heel tacka. KamKollP 1: 402 (1633). Wi wele .. wid lika wite hafwa förbudit them Handlandom och Siöfarandom .. at .. kiöpa och inlasta Tack-jern eller Malm til barlast, eller ther til beställa särskilt stöpte giösar eller tackor. FörbudTackOszmJernUtför. 6 ⁄ 6 1739, s. 3. Tackjern i tackor och sönderslagna bitar eller skräp .. få blott landwäg, men icke sjöledes, Importeras. SPF 1823, s. 250. Redan vid 1855 års världsutställning i Paris hade man tillfälle se mindre tackor (av aluminium). JernkA 1892, s. 318. Trettio miljoner kronor i tackor av rent guld! Siwertz JoDr. 276 (1928). Tackjärn och gjutjärn, i form av tackor, block, oregelbundna stycken e. d. SFS 1979, s. 1700. — jfr BLY-, GULD-, JÄRN-, SILVER-, TENN-TACKA m. fl.
Ssgr: A: TACK-BLY. (tack- 1542 osv. tacke- 1562—1844) (numera bl. tillf.) bly som gjutits i tackor. VaruhusR 1542. Auerbach (1915). —
-JÄRN. (tack- 1658 osv. tacka- 1539. tacke- 1540—1649. tacko- 1541) [fsv. takko iärn] i sht metall. från masugn (l. annan ugn) erhållet, kolhaltigt, ej smidbart, (i tackor) gjutet järn; råjärn; jfr gjut-järn. Holmkvist BergslHyttspr. 98 (cit. fr. 1539). För någon tid sedan är utur Riket, alt thet Tacke- och Odsmuns jern, som i Bergslagerne är tilwerkat wordet, osmidt utfört. Bergv. 1: 85 (1637). Tackjärn .. kalllas det järn, som uti flytande lynne erhålles vid järnmalmers smältning genom kol, med mycket stark hetta, på höga ugnar, masugnar. Rinman (1789). Tackjern eller gjutjern, är den första produkten af jernmalmens utsmältning och förekommer af ganska olika godhet och egenskaper. Almström Handelsv. 93 (1845). Tackjärn kallas järn sådant det erhålles vid masugnsprocessen. Det innehåller alltid mer än 2,2 % kol. Kjellin 492 (1927). Det smälta tackjärnet från masugnen gjutes i tackor eller föres i flytande form till stålverket för vidare förädling till stål. Vägmaskinl. 11 (1945). jfr barlast-, bessemer-, gjut-, kanon-, kox-, krom-, martin-, puddel-, sinter-, slagg-, smides-tackjärn m. fl.
-bad. i ugn l. annat kärl befintligt, smält tackjärn; jfr bad 1 c. JernkA 1868, s. 404. År 1855 uttog engelsmannen Henry Bessemer patent på idén att blåsa luft genom ett tackjärnsbad för att på detta sätt omvandla tackjärnet till stål. SvFolket 12: 124 (1940).
-bergslag. (förr) korporation för bedrivande av tackjärnsframställning; äv. om ort (se ort, sbst.1 II 3) där sådan verksamhet bedrevs; jfr bergslag 1, 2. JernkA 1820, s. 29. Bergman VSmSkr. 175 (1845; om ort). BtRiksdP 1874, I. 1: nr 54, s. 8.
-form, äv. (i bet. 2) -forma.
-fångst. (numera föga br.) utvinning av tackjärn; jfr fångst 2. JernkA 1819, s. 34. Därs. 1847, s. 168.
-hejare. (förr) hejare (se hejare, sbst.1 1) av tackjärn. En Pålkran med desz Tackjernshäjare. DA 1825, nr 130, s. 2.
-hjul. (förr) hjul av tackjärn (till vagn l. lokomotiv o. d.). NorrlS 1—6: 74 (c. 1770). JernkA 1877, s. 261.
-hytta. (tackjärne- 1727. tackjärns- 1747 osv.) (om ä. förh.) anläggning där tackjärn framställdes; jfr hytta, sbst. 2. 2BorgP 3: 383 (1727).
-härd. (förr) härd (se härd, sbst.1 3 b) av tackjärn. BlBergshV 18: 22 (i handl. fr. 1687). Rinman 2: 709 (1789).
-kakelugn. (förr) ugn som helt l. delvis var tillverkad av tackjärn; jfr järn-kakelugn. KrigVAH 1824, s. 197. DA 1824, nr 131, Bih. s. 1.
-kamin. (förr) kamin (se d. o. 2) som helt l. delvis var tillverkad av tackjärn. JernkA 1871, s. 38.
-kanon. (förr) kanon av tackjärn. Tackjerns-kanoner, af engelsmännen med synnerlig fördel begagnade vid belägringarne i Spanien, blefvo allmänt införda. KrigVAT 1852, s. 563.
-klot. (förr) klump av tackjärn som bildades under blåsningen i masugnsstället. Johansson Noraskog 3: 159 (cit. fr. 1713). JernkA 1872, s. 279.
-kok. (†) vid tackjärnsframställning förekommande häftig (kemisk l. metallurgisk) reaktion i form av bubblande l. svallande l. gnistkastning; jfr kok, sbst.1 2 b. JernkA 1847, s. 306.
-känning. (†) kunskap l. kännedom om tackjärn(sframställning); jfr känning 1. Garney Masmäst. 438 (1791). JernkA 1827, s. 360.
-körare. (förr) person som hade till uppgift att transportera l. forsla tackjärn från en ort till en annan. Schröder 2Bruksb. 21 (1903). Järnbruken betydde .. rörligt liv, arbete och föda för en fattig allmoge, kol- och tackjärnskörare i långa rader. Olsson Fröding 31 (1950).
-omsmältning. (numera bl. tillf.) nedsmältning av tackjärn för att gjuta på nytt. JernkA 1817, 1: 169. Därs. 1858, s. 35.
-pjäs. (förr) sak l. tingest tillverkad av tackjärn. JernkA 1825, 1: 246. SFS 1889, Bih. nr 63, s. 10.
-platt. (†) platt skiva l. platta av tackjärn; jfr platt, sbst.1 1. Tackjärnsplatten war af lika art Stål; härdades och slipades, samt tog fullkomlig glans och polityr. Rinman JärnH 929 (1782).
-påsättning. (om ä. förh.) om mängd av tackjärn som en ugn förses med; jfr påsätta 1 f. På hvarje skift gjordes 4 tackjerns-påsättningar, hvar och en af 18 (lispund). JernkA 1836, s. 265 (1835). Därs. 1900, s. 619.
-regulus. (†) om tackjärn som sammansmälts (i en degel) till en klump; jfr regulus 3. UB 4: 184 (1873).
-skeppund. (om ä. förh.) = -järns-vikt; jfr skeppunds-vikt. Johansson Noraskog 2: 270 (1882). NordKult. 30: 24 (1936).
-skänk. (förr) behållare använd för transport av smält tackjärn från smältugn till gjutform; jfr skänk, sbst.2 7. En tackjernskänk, rymmande 40 à 50 .. (centner) tackjern. JernkA 1863, s. 197. Därs. 1894, s. 260.
-smide. (†) om utsmidning av tackjärn (med inbegrepp av den process som leder till att tackjärn blir smidbart). Genom Rennwärk kan fåås gått och Seegdt järn af den mallm som genom blååsningh och tackjärns-Smijde intet fåås, uthan mycket kallbrächt järn. BlBergshV 18: 77 (i handl. fr. 1687).
-spång. (†) balk l. skena av tackjärn; jfr spång 3 o. -järns-räl. 2 Tackjernsspänger eller Rails, för jernvägar. JernkA 1819, s. 184.
-stol. (numera bl. tillf.) ställning av tackjärn avsedd att tjäna ss. stöd; jfr stol, sbst.1 I 1. Rinman 2: 783 (1789).
-stup. (förr) stupande rör av tackjärn avsett för transport av vatten o. d.; jfr stup, sbst.2 JernkA 1861, s. 31.
-stål. (†) Rinman (1789). Tackjernsstål: en sammansmältning af stångjern och tackjern, hvilken ej förtjenar namn af stål. JernkA 1843, s. 239.
-stöpe. (†) material till tackjärnsstöpning; jfr stöp 2. JernkA 1817, 1: 41 (1812). Därs. 1828, 2: 84.
-tacka. (numera bl. tillf.) jfr tacka, sbst.2 Tackjärnstackor .. hissades och firades. Hellström Malmros 226 (1931).
-tionde. (förr) om avgift som erlades (till Kronan) för tackjärnstillverkning. RARP 16: 397 (1697). Tackjernstionden har med nästlidna år upphört att utgå. SFS 1872, nr 3, s. 30.
-vals. (förr) vals av tackjärn. Tackjärns-valsar för järns valsning vid vattuverken blifva .. altid de förmånligaste. Rinman 2: 1101 (1789).
-vikt. (förr) ss. beteckning för viktenhet vid vägning av tackjärn. Et Skeppund tackjernswigt (blir) tiugosex pund Bergswigt. Bergv. 1: 877 (1733).
-våg. (numera bl. i skildring av ä. förh.) våg för vägning av tackjärn; förr äv. om plats l. ställe där sådan våg står. Hafwe Wi .. för både nödigt och nyttigt ansett det .. en tackjernswåg blifwer inrättad (i Stockholm). Bergv. 2: 464 (1748). DA 1771, nr 183, s. 4 (: om plats). SErikÅb. 1958, s. 46.
-vägare. (numera bl. i skildring av ä. förh.) person som yrkesmässigt vägde tackjärn; jfr -järns-våg. Fyris 1894, nr 35, s. 3.
B (†): TACKA-JÄRN, se A.
C (†): TACKE-BLY, -JÄRN, se A. —
D (†): TACKO-JÄRN, se A.
SAOB
Spoiler title
Spoiler content