SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1931  
HETS het4s, sbst.2, r. l. m.; best. -en.
Etymologi
[vbalsbst. till HETSA I]
1) jäg. motsv. HETSA I 2, om handlingen att hund l. jägare sätter efter ett villebråd; hetsjakt; stundom allmännare: jakt (på ngn l. ngt). Hagberg Shaksp. 6: 212 (1849). Efter en kort hets togs (haren) af hunden. OoB 1896, s. 454. Hemberg NJagtsk. 112 (1897). Kavalleriet undviker i allmänhet att göra en hets efter en enstaka ryttare. IllMilRevy 1904, s. 224.
2) motsv. HETSA I 1 b o. 2 b, om förhållandet att ngn söker hetsa ngn mot ngn l. ngt l. ägga ngn till ngt l. att ngn hetsas l. ansättes av ngn l. ngt. CVAStrandberg 5: 349 (1865). Hetsen (mot Axel v. Fersen 1810) pågick i muntliga uppviglingar, anslag på husknutarna, paskiller och press. SvH IX. 1: 123 (1908). Den kommunistiska hetsen inom armén. SvD(B) 1927, nr 180, s. 10. — jfr KRIGS-, SOCIALIST-HETS.
3) jäkt; jäktande; (besinningslös, orolig) brådska l. hast; rasande fart. SDS 1899, nr 222, s. 2. Även skådespelarkonsten har märkts av vår tids onda: brådskan och hetsen. SvD(A) 1927, nr 127, s. 10. Hetsen, larmet, brutaliteten och även den säregna berusningen hos livet i fabriker och hamnar. DN(A) 1929, nr 350, s. 6.
Ssgr, se under HETSA.
Spoiler title
Spoiler content