HISTORIOGRAF histω1riogra4f l. -iω- l. -iå-, m.||ig.; best. -en; pl. -er.
Etymologi
[jfr lat. historiographus, av gr. ἱστοριογράφος, av gr. ἱστορία, historia, o. -γραφος (se -GRAF)]
historieskrivare, hävdatecknare; numera nästan bl. om person som inom en förening o. d. utsetts att uppteckna för densamma anmärkningsvärda tilldragelser m. m.; äv. (i fråga om ä. förh.) ss. titel på ämbetsman med officiellt uppdrag att skriva landets historia. Björkegren 1501 (1786). Leopold i 2SAH 1: 252 (1801; i fört. ö. främ. ord). Historiograf vid Serafimer-Orden. 2VittAH 10: 241 (1812, 1816). Sverre hade en samtidig och förträfflig historiograph i den isländske abboten Carl. Reuterdahl SKH II. 1: 14 (1843). 1644 blef Chemnitz utnämnd till kunglig svensk historiograf med lön på stat. 2NF 5: 141 (1906). Den officielle historiografen (hos Gustav Vasa). Ahnlund SvSägH 191 (1928; om P. Svart). — jfr ORDENS-, RIKS-HISTORIOGRAF.
Ssg: HISTORIOGRAFS-LÖN. (i fråga om ä. förh.) Nästa dag besörjdes expedition til StatsContoiret, at jag var berättigad til full Historiographslön. Schönberg Bref 1: XXVII (1795).
