HOBALL hω3~bal2, r. l. m.; best. -en; l. HÅVEL hå3vel2, l. HUVUL hɯ3vul2 l. huv3-, l. HUVEL -el2, r. l. f.; best. -n ((†) -en OfferdalKArk. N I 1, s. 2(1690: hufwulen), Därs. s. 22 (1696: Huf(v)u-len)); förr äv. HÖGBALLE, n.
[sv. dial. hoball, m. (Bohusl.), (h)åvel, f. (Dalarna), huvul, huvel, f. (mellersta Norrl.), högball, n. (Dalsl.), m. fl. former, ”hoball”, savningstid m. m.; jfr nor. dial. haaball, m., haavoll, hobboll(a), f., m. fl. former; åtminstone vissa former äro samhöriga med HÖG-BÄLLEo. torde förutsätta en urspr. bet.: den vackraste tiden av sommaren; jfr dock äv. fgutn. hafal, f., höst; se OvFriesen i SoS 1902, s. 226 ff.]
(i vissa trakter, starkt bygdemålsfärgat, samt kult.-hist.) tiden mellan vårarbetet (sådden) o. slåttern; äv. i uttr. stora hoballen; i uttr. lilla hoballen äv.: tiden mellan slåttern o. skörden. Dhe gode män .. skola sina Bogårdar byggia i detta Åhr, strax effter wåranden i hufwulen. OfferdalKArk. N I 1, s. 2(1690). SvKulturb. 3: 52(1930). — särsk.
a) (†) juni. Worm FastDan. 47 (1643; i förteckning på månadsnamn, meddelad av ”svecus quidam”).
SAOB
