SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1932  
HOJ hoj4, interj. o. sbst.3; ss. sbst. i bet. II 1 n., i bet. II 2 r. l. m.; best. (i bet. II 1, föga br.) -et (Sjödin Undret 13 (1910)); pl. (i bet. II 1, föga br.) =.
Ordformer
(hoi 16141741. hoij 16041682. hoj 1738 osv. hoy 15921828. håi 16241680. håj 16571913. håy, håÿ 15591695)
Etymologi
[jfr d. hoj, nor. o. nt. hoi, eng. hoy, ävensom OHOJ, HUJ samt HOJTA. Jfr Ideforss PrimInterj. 1: 223 ff. (1928)]
I. interj.
1) ss. uttryck för känslor o. sinnestillstånd l. sinnesrörelser av olika slag. — särsk.
a) (numera mindre br.) ss. uttryck för (övermodig) glädje, livslust o. d.: hej; särsk. (numera bl. i Finl.) i ordspr. ropa inte hoj förrän du är över bäcken o. d. Roopa icke hoy, Tu ståår, Men see til, fall icke. PJGothus WägSal. 321 (1592). SvOrds. C 1 a (1604). Hoj! gamle kapten Höök var ung på den tiden och en vacker sälle. Heidenstam Karol. 1: 181 (1897). Ramsay Barnaår 4: 116 (1905).
b) (mindre br.) ss. uttr. för överraskning, plötslig erinran o. d.: å, åhå; jfr HOJSAN. SElfvius (1669) hos Castrén StormaktstDiktn. 96. (†) Hoy korsz! töras j detta göra. Brasck FörlSon. H 4 b (1645).
c) (numera knappast br.) ss. uttr. för smärta, klagan o. d.: aj, oj. Hoi! jw länger, jw wärre tu medh migh faar. Rondeletius 27 (1614). Kling Spect. Qq 2 a (1735).
2) ss. lystringsord l. tillrop o. d.
a) ss. lystringsord för att påkalla ngns uppmärksamhet: hallå, hör hit; äv. upprepat. Och som han kommer dem nähr, roptte han hoij Nilss Mårdh huadh hafwe wij oss Emillan. VRP 1674, s. 73. Lagerlöf Holg. 2: 177 (1907). jfr: (Lat.) Eugè .. (Sv.) Wälan, hoi, wäl. Linc. Ee 1 b (1640). — särsk. (numera föga br.) sjöt. ss. anrop till fartyg: åhoj; ställt omedelbart efter benämningen på det anropade fartyget. Brigg Hoy. Gosselman Col. 1: 21 (1828). Sparre Sjökad. 515 (1850).
b) (bygdemålsfärgat) ss. äggande tillrop till (drag)djur. Hoj ox! Karlfeldt FlBell. 90 (1918). — särsk. (†) i ordspr. Thet hörer mer fast til (att köra en) hest en ropa hoij. SvOrds. C 4 a (1604).
II. sbst.
1) (föga br.) ropet l. uttrycket ”hoj”; särsk. motsv. I 1 a. Stina Smed med hoj och hej / kom sättande. Andersson MickelR 40 (1900).
2) [sannol. efter motsv. anv. av t. hui; jfr HUJ] (†) fart, ”fläng”; i uttr. (ut)i l. med (vid) en hoj, ”i ett huj”. (Det är) iu bettre, att .. (vänskapen) medh tidhen dranghnar söndher aff sigh sielff, en att man medh en håÿ skulle riffuan tuerth aff. LPetri Œc. 75 (1559). Weste (1807; angivet ss. familjärt).
Avledn.: HOJA, v.2 [sv. dial. hoja, håja (Landsm. 1906, s. 60 (1729)); jfr eng. hoy, ävensom HOJARE] (vard., i sht bygdemålsfärgat) till I 1 o. 2: ropa ”hoj”, skrika (högljudt); hojta. SvMerc. 1765, s. 143 (angivet ss. brukat av allmogen). Männen bara piskade på hästarna, hojade och skrattade. Celander NordJul 1: 244 (1928). jfr GALL-, ILL-HOJA m. fl.
Spoiler title
Spoiler content