HOMILET hom1ile4t l. hå1- l. hωm1- l. hω1-, m.||(ig.); best. -en; pl. -er.
Etymologi
[jfr t. homilet, eng. homilete; av gr. ὁμιλητής, lärjunge, eg.: person som umgås med ngn, till ὁμιλέειν (se HOMILETISK); till bet. påvärkat av HOMILIA]
teol. forskare l. lärare i homiletik; äv.: person som författar l. håller predikningar; predikant. JLindblom (1799) i 2Saml. 9: 45. 3NF 6: 483 (1926). —
