HOMMA hωm3a2 l. hom3-, v. -ade. vbalsbst. -ANDE, HOMNING (numera knappast br., Ehrengranat Ridsk. II. 2: 48(1836)).
Ordformer
(hom- 1739—1893. håm- c. 1755)
Etymologi
[sv. dial. homma, håmma, humma (sig), i bet. 1, äv.: gå baklänges (om häst), vara foglig (om människa) m. m., motsv. d. (dial.) humme (sig), i bet. 1 o. 2 m. m., nor. dial. huma o. homa (seg), i bet. 1 m. m.; jfr nyisl. hama sig, om kreatur: vända bakkroppen mot vinden; möjl. avledn. till ett ord ham, föreliggande bl. a. i HAMN, sbst.2, o. isl. hǫm, lår på häst; o- o. u-vokalismen är dock icke säkert förklarad]
1) (i vissa trakter, starkt bygdemålsfärgat) refl., om häst: flytta bakkroppen åt sidan; ofta i imper. ss. tillrop; förr äv. om (annat djur l.) människa: flytta sig, gå åt sidan, gå undan. Ehrengranat Ridsk. II. 2: 48(1836). Gårdvarden hommar sig och lommar åter till sin koja. Jolin Mjölnarfr. 24(1865; yttrat av en mjölnare om sig själv, då hans husbonde önskar att han skall gå). Lundell(1893). jfr: Håmma, ett ord, som säges åt hästar. Schultze Ordb. 1802(c. 1755).
Särsk. förb.: HOMMA IFRÅN SIG. (†) till 2: stöta l. knuffa (ngn) ifrån sig. Swartz sielf tilstår, at han .. uti dantzen, effter des egne ord, hommat honom ifrån sig. VRP 14/2 1739.
