publicerad: 1932
HOMO- hom1o- l. hå1-, stundom hωm1- l. hω1-, äv. -må- l. -mω-.
i ssgr betecknande att ngt (i visst avseende) överensstämmer med ngt annat: lik(a)-; ofta motsatt: hetero-.
Ssgr [i allm. med motsvarigheter i t., eng. o. fr.]: HOMO-FON -få4n, adj.; adv. -T. [jfr t. homophon, eng. homophonic, fr. homophone; av gr. ὁμόφωνος; senare leden till φωνή, ljud (se FONO-)] eg.: ”likljudande”; särsk. mus. oeg., i fråga om nyare (flerstämmig) musik (i sht fr. o. m. 1600-talet): utmärkt av att blott en stämma är melodistämma, medan de övriga tjäna ss. ackompanjemang; motsatt: polyfon; jfr ENSTÄMMIG 1 b. Ljunggren Est. 2: 341 (1860). Jeanson (o. Rabe) 1: 40 (1927). —
-GEN -je4n (håmåschä´n Dalin), adj. -are. (förr äv. skrivet -gene, -gêne) [jfr t. homogen, ä. eng. homogene, eng. homogeneous, -geneal, fr. homogène; av gr. ὁμογενής (jfr HETEROGEN)] motsatt: heterogen.
1) (i fackspr., mindre br.) som är av samma slag l. art (som ngt annat), likartad l. väsensbesläktad (med ngt annat); uppkommen på samma sätt som ngt annat; vanl. anslutet till sbst. i pl. l. i förb. med prep.-uttr. inledt av med. Tuderus Kiesewetter 178 (1806). Ahrens vill, att valkorporationerna skola afspegla själfva samhället och vara med detta homogena. Wirsén i 3SAH 14: 201 (1899). Med homogena .. ljud (menas) sådana, som ha samma .. artikulationssätt (eller -art). Noreen VS 1: 382 (1905). särsk. mat. Palmquist Alg. 3: 45 (1749). Två storheter sägas vara af samma slag (homogena), om den ena är lika stor med eller ock större eller mindre än den andra. Björling Alg. 1: 1 (1843).
2) som består av sinsemellan likartade delar, som är av enhetlig struktur; alltigenom lika(dan), ensartad, enhetlig; jfr MASSIV. Klingenstierna Musschenbroek 233 (1747). Opium bör uti brottet och uti inskärningar visa sig fullkomligen homogent. SPF 1815, s. 103. Ett homogent folk med en homogen bildning. Verd. 1885, s. 307. Homogent ljus, (dvs.) optiskt enfärgat ljus. BonnierKL (1924). särsk. mat. En algebraisk eqvation är homogen, när alla dess termer äro af samma gradtal i afseende på de geometriska storheter, som der ingå. Lindelöf AnGeom. 2 (1864). —
-GENITET -jen1ite4t l. -je1n-, förr äv. -GENEITET, r. (f. Sundén (1885), Lundell); best. -en. (-geneité 1775. -geneitet 1776—1854. -genitet 1818 osv.) [jfr t. homogen(e)ität, eng. homogeneity, fr. homogénéité; till HOMOGEN] egenskapen att vara homogen.
1) (i fackspr., numera knappast br.) motsv. HOMOGEN 1: likartad beskaffenhet, likhet. Kellgren (SVS) 6: 39 (1775). De båda vingparens homogenitet (hos insektgruppen Fulgorellæ). Boheman ÅrsbVetA 1849—50, s. 105.
2) motsv. HOMOGEN 2: ensartad l. enhetlig beskaffenhet, enhetlig struktur. Massans homogeneitet både i afseende till färg och byggnad. VetAH 1813, s. 223. Fahlbeck Förf. 121 (1904). särsk. mat. motsv. HOMOGEN 2 slutet. Lindelöf AnGeom. 3 (1864). —
-LOG -lå4g, r. [till HOMOLOG, adj. 3] kem. organisk kemisk förening som är homolog med annan dylik. Widman OrgKemi 20 (1895). Radium är en ”homolog” till barium. NoK 3: 126 (1921). —
-LOG -lå4g, adj.; adv. -T. [jfr t. homolog, eng. homologous, fr. homologue; av gr. ὁμόλογος; senare leden till λόγος, förhållande, proportion o. d., urspr.: ord (se FILOLOG)] (i fackspr.) som motsvarar l. överensstämmer med ngt annat, motsvarig, likvärdig; ofta anslutet till sbst. i pl.; särsk.
1) mat., i sht geom. om föregående resp. efterföljande term i en analogi: lika benämnd (med annan föregående resp. efterföljande term); äv. om punkt, linje, vinkel o. d. i en viss figur: som har samma belägenhet som viss annan punkt osv. i en (med den förstnämnda) likformig figur; lika belägen. Strömer Eucl. I. 2: 97 (1744). De föregående termerna A och C (i analogien A : B = C : D) sig emellan samt de efterföljande termerna B och D sig emellan kallas homologa termer. Bergroth Geom. 88 (1876). BonnierKL 5: 903 (1924). Anm. Det hos Rålamb 1: 27 (1690) förekommande Holog är trol. fel för homolog(e) pl. obest.
2) biol. o. anat., om organ o. d. (hos djur l. växt): som utvecklats ur samma anlag som visst organ osv. (hos annan djur- l. växtform), men antagit annat utseende o. annan funktion än detta; motsatt: analog; äv. om nybildning (av vävnad): bestående av sådana cellformer som normalt förekomma på platsen för nybildningen. Sundevall ÅrsbVetA 1845—50, s. 68. Wallengren (o. Hennig) 5: 7 (1916). 3NF 9: 1243 (1928).
3) kem. särsk. om organisk kemisk förening (serie av föreningar): som skiljer sig från annan dylik (resp. vars leder skilja sig från varandra) endast gm större l. mindre förekomst av kolväteatomer. Keyser Kemien 3: 24 (1876). BonnierKL 5: 903 (1924). —
-LOGI. (i fackspr.) förhållandet att ngt är homologt med ngt annat; motsvarighet, likvärdighet; särsk. biol. motsv. HOMOLOG, adj. 2. Sundevall ÅrsbVetA 1845—50, s. 69. BihVetAH XXIII. 4: nr 4, s. 13 (1897). —
-NYM, -NYMI, se d. o. —
-ZYGOT. bot. o. ärftligh.
I. sbst.: cell l. individ uppkommen gm sammansmältning av två gameter (könsceller) med samma anlag. PopNaturvRevy 1912, s. 24.
SAOB
Spoiler title
Spoiler content