SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1932  
HOV 4v, sbst.1, r. l. m. ((†) f. Rålamb 13: 196 (1690), Sahlstedt (1757)); best. -en; pl. -ar ((†) -er Rålamb 13: 141 (1690: Hofwerna); -or Rålamb 13: 196 (1690), Broocman Hush. 3: 38 (1736: hofvorne)).
Ordformer
(hov (hof(f), hoof(f)) 1523 (: hoffslagare) osv. ho- (i ssg) 1839 (: Hotång). huf- 1677 (: Hufslagare))
Etymologi
[fsv. hov- (ack. hof) m. l. f.?; motsv. dan. o. nor. hov, isl. hófr, fsax. hōf, holl. hoef, fht. huof, t. huf, feng. hōf, eng. hoof; till germ. hōfa-, hov. möjl. besläktat med sanskr. ṧaphá-, fpers. safa-, hov]
benämning på den runda, tjocka hornbildning som omsluter den nedersta delen av (den enda utvecklade) tån på var o. en av ett hästdjurs extremiteter, hornhov(en); vanl. i utvidgad anv. med inbegrepp av den del av ett hästdjurs tå som omslutes av denna hornbildning o. betecknande det parti av foten varmed djuret stöder mot marken; äv. (i sht i fackspr.) om de hornklädda tårna hos individ av uddatåiga hovdjur, flodhästar samt elefantdjur; äv., i ssgn HOV-DJUR, i allmännare anv. Avvärka l. värka (förr äv. värka ut) hoven, med värkjärn avskära överflödigt horn från hovens undersida. Blöt, torr hov. Skev hov. Mör, spröd hov. VarRerV 36 (1538). Så länge .. (hästen) är föll, så slår man inge hästeskoor vnder hans hoffwar. Schroderus Comenius 179 (1639). Denna hornkapsel (som omsluter fotens nedre ände) kallas hornhof eller helt enkelt hof. Bendz Hofbesl. 19 (1866). Snön knastrade under hästarnes hofvar. Rydberg Vigg 16 (1875). Flodhästens kropp .. uppbäres av fyra låga, oformliga ben med fyra hovar på varje fot. Hedin Pol 2: 181 (1911). Forssell Häst. 48 (1927). — jfr BAK-, BAND-, BOCK-, FRAM-, FULL-, FÅNG-, HORN-, HÄST-, KÖTT-, RING-, TRÅNG-HOV m. fl.
Ssgr (i sht i fackspr.): A: HOV-BAND. (†)
1) = -KRONA. Brahe Oec. 92 (1581; uppl. 1920). Marklin Illiger 182 (1818).
2) om ringbildning på hovväggen, ringhov? Kallhälta och Hof-band äro bekante siukdommar hos sådane Creatur (dvs. hästar). VDAkt. 1733.
-BEN. i sht anat. o. veter. benämning på det halvmånformiga ben som helt omslutes av hoven o. som bildar den yttersta leden av hästens tå. VgFmT I. 8—9: 86 (1554). Bergman Hofbesl. 17 (1905).
-BEN(S)-BROSK. anat. o. veter. hovbrosk. Sjöstedt Husdj. 1: 75 (1859). Bergman Hofbesl. 28 (1905).
-BESLAG, se d. o. —
-BESLAGARE, m. (numera knappast br. utom i Finl.) hovslagare. LAHT 1885, s. 338. NPress. 1894, nr 3, s. 1.
-BESLAGAR(E)-SKOLA, r. l. f. (numera knappast br. utom i Finl.) hovslagarskola. LAHT 1883, s. 261. FinlStatskal. 1930, s. 310.
-BESLAGNING. WoJ (1891).
-BLAD. [jfr d. hovblad] (†) växten Tussilago farfara Lin., hästhov. Arnell Stadsl. 491 (1730; efter handl. fr. 1724). Lagerhielm Robertson 56 (1772).
-BORR. i sht veter. värktyg för genomborrning av hornhoven vid vissa inre hovskador. Lundberg HusdjSj. 524 (1868). Wrangel HbHästv. 894 (1886).
-BORSTE. borste för rengöring av en hästs hov. Billing Hipp. 331 (1836).
-BROCK, n. veter. sjukdom i hoven, bestående i köttväggens framträngande l. framfall i hovsprickor o. d. Bendz Hofbesl. 55 (1866).
-BROSK. anat. o. veter. benämning på vartdera av de broskstycken som ligga på ömse sidor om hovbenet; särsk. i uttr. förbenade hovbrosk, om sjukdom i hoven som består i förbening av dessa broskstycken. ÅrsbVeterInst. 1886, s. 13. Bergman Hofbesl. 25 (1905). 3NF 10: 47 (1928).
-BROSK-FISTEL. veter. Lundberg HusdjSj. 528 (1868). Med hofbroskfistel menas en långvarig inflammation i hofbrosken åtföljd af upprepad böld- och fistelbildning. Bergman Hofbesl. 141 (1905).
-BUFFERT, äv. -BUFFER. hovsl. underlag av elastiskt material (ofta kautschuk) som inpassas mellan skänklarna i hästskon o. som tjänar till skydd för hoven. BtRiksdP 1885, 5: nr 5, s. 37.
-DJUR. zool. särsk. i pl., benämning på en större, till däggdjuren hörande ordning (Ungulata Ray) vars arter vanligen kännetecknas av reducerat antal tår med i regel breda o. platta ändfalanger omslutna av hovar l. klövar; stundom (i sht i icke fackmässigt spr.) bl. om uddatåiga hovdjur. Partåiga hovdjur, grupp av hovdjur vars arter huvudsakligen kännetecknas av att tredje o. fjärde tån äro kraftigt utvecklade o. tillsammans bilda ett symmetriskt par. Uddatåiga (l. opartåiga) hovdjur, grupp av hovdjur vars arter huvudsakligen kännetecknas av kraftigt utvecklad mellantå, på ömse sidor omgiven av svagt utvecklade sidotår. Sundevall ÅrsbVetA 1843—44, s. 87. De nu lefvande klöfdjuren, hofdjuren och tjockhudingarna. TKristlTro 1886, s. 218 (1880). Nathorst JordH 893 (1894).
-FORM, pl. -er. yttre form av en hov. Bendz Hofbesl. 49 (1866). Felaktiga hofformer. Schmidt HbVeter. 113 (1911).
-FORMIG.
-HAMMARE. [jfr t. hufhammer] hovsl. hammare använd vid hovbeslag, skohammare. TullbSthm 5/5 1558 (bet. osäker). Möller (1790). KulsprI 1923, s. 14.
-HORN. hovsl. om hornhoven l. del därav. Wrangel HbHästv. 795 (1886). Bergman Hofbesl. 1 (1905).
-HÄLTA. veter. hälta beroende på skada l. ömhet i hoven. Sjöstedt Husdj. 1: 157 (1859). Schmidt HbVeter. 48 (1911).
-INFLAMMATION. veter. inflammation i hov; ”fång”. Lundberg HusdjSj. 521 (1868). Vennerholm o. Svensson 205 (1892).
-JÄRN.
1) [jfr d. hovjærn] (numera föga br.) = -KLINGA. Serenius (1734; under parer). Auerbach (1909; med hänv. till verkjärn).
2) (numera bl. i poetiskretorisk stil) sko för häst (l. annat hästdjur). Comenius OrbPict. 157 (1683; uppl. 1682: jernskorne). Ofta i gytjig göl åsnan mister sitt hofjern. Janzon Cat. 1: 11 (1889). Cannelin (1921).
-KAPSEL. [jfr d. hovkapsel] i sht veter. hornhov. NF 6: 1377 (1883).
-KITT. veter. av guttaperka o. ammoniakgummi bestående kitt användt till utfyllning av sprickor o. håligheter i hornhoven. Wrangel HbHästv. 880 (1886). Juhlin-Dannfelt 150 (1886).
-KLINGA, r. l. f. [jfr d. hovklinge] hovsl. redskap med bred o. vass klinga, som huvudsakligen användes vid förkortning l. tilljämning av hornväggen o. som vid användandet drives fram gm slag av hammare l. träklubba; jfr HUGG-KLINGA. Möller (1790). Bergman Hofbesl. 86 (1905).
-KNIV. hovsl. om den kniv (vanl. försedd med smal, något böjd klinga o. tvärhuggen, halvcirkelformigt omböjd spets) varmed en hov avvärkas, värkkniv. Bendz Hofbesl. 42 (1866). Bergman Hofbesl. 86 (1905).
-KRANS. (numera föga br.) veter. hovkrona. Bure Häst. 27 (1802). Berndtson (1880).
-KRATS. i sht hovsl. mindre (om en hake påminnande) värktyg av metall för hovens rengöring. Spak HbFältartill. 88 (1873). Bergman Hofbesl. 85 (1905).
-KRONA. i sht veter. den valkformiga, hårklädda förtjockning som bildar övergången mellan hoven o. kotan. Bure Häst. 8 (1802). Juhlin-Dannfelt 396 (1886).
-KRÄFTA, r. l. f. veter. benämning på i hovens läderhud uppkommen inflammation, oftast utgående från en av strålfårorna (förr uppfattad ss. en kräftsjukdom), strålkräfta. Vennerholm o. Svensson 234 (1892).
-LED, r. l. m. anat. o. veter. ledgång som förenar kronbenet med hovbenet o. strålbenet i en hästs hov. Marklin Illiger 138 (1818). Bergman Hofbesl. 21 (1905).
-LIDANDE, n. veter. sjukdom i hoven. Sjöstedt Husdj. 1: 77 (1859).
-LIKNANDE, p. adj. —
-LÄDERHUD~002. i sht veter. benämning på det inre, blodförande hudlager som bekläder hovbenet o. från vars yta hornhoven utväxer, kötthov. NF 6: 1375 (1883). Bergman Hovbesl. 44 (1928).
-MEKANISM. i sht veter. Wrangel HbHästv. 791 (1886). Hofvens formförändring under belastningen brukar man kalla hofmekanismen. Bergman Hofbesl. 42 (1905).
-MUSSERON. (†) = -SVAMP 1. Fries Ant. 36 (1836).
-PUTA, r. l. f. hovsl. jfr -BUFFERT. Wrangel HbHästv. 851 (1886).
-RAND. (numera mindre br.) i sht veter. bärrand. Wrangel HbHästv. 831 (1886). Bär- eller hofranden, som är hofväggens nedre kant. VerdS 12: 34 (1889).
-RASP. hovsl. benämning på en vid hovens avputsning använd, grov fil. TullbSthm 8/10 1560. Bergman Hofbesl. 86 (1905).
-RING. (†) om hornväggen. Florman Abildgaard 88 (1792). Hofringen kallas hela den hornagtiga delen, som går cirkel formigt rundt omkring foten. Florman HästKänned. 101 (1794). Ehrengranat Ridsk. I. 1: 18 (1836).
-SALVA, r. l. f. (i sht förr) salva avsedd för smörjning av hov o. (i sht i folkmedicinen) använd mot olika slags hovsjukdomar. IErici Colerus 2: 356 (c. 1645). Till hofsalfva kan användas nästan hvad fett som helst, blott det är rent, t. ex. osaltadt svinfett. Bergman Hofbesl. 123 (1905).
-SJUKDOM~02 l. ~20. Billing Hipp. 180 (1836).
-SKADA, r. l. f. IErici Colerus 2: 314 (c. 1645).
-SKIVLING. (†) = -SVAMP 1. Fries Ant. 29 (1836).
-SKÄGG. [jfr d. hovskæg] samling av långa hårstrån som utgår från kotledens baksida o. som (i sht på kallblodiga hästar) skyddande utbreder sig över karleden; förr äv. om håret på hovkronan. Visb. 1: 264 (c. 1620). Muntert larfvade Pålle framåt med stora isar i hofskägget. Öman Ungd. 74 (1889). 2NF 18: 1274 (1913).
-SLAG.
1) [fsv. hofslagh, motsv. ä. d. hovslag, nt. hōfslach, t. hufschlag] (†) = HOVBESLAG 2. Slå baaktil thetta föreskrefna (dvs. en mixtur mot kramp), widh Hoofslaget på thet Benet som Krampen sitter. IErici Colerus 2: 355 (c. 1645; t. orig.: Huffschlag).
2) slag av hov mot marken. Adlerbeth Buc. 105 (1807). Billing Hipp. 157 (1836). Hör, hör, är det hofslagen af en häst. Carlén Köpm. 2: 182 (1860).
-SLAGARE, se d. o. —
-SLÅ, v. (†) sko, beslå (en häst). Juslenius 291 (1745).
-SMED. [jfr d. hovsmed, t. hufschmied] (numera mindre br.) hovslagare. VaruhusR 1540. Wahrman Manski o. Wolstein 151 (1807). Lif-Regementets Hussar-Corps' Pistol-Smed och Hof-Smeder. KrigVAT 1843, s. 168. Östergren (1927; angivet ss. mindre vanl.).
-SMEDARE. (†) = -SMED. SthmStadsord. 1: 112 (1654).
-SMEDJA. (mindre br.) hovslagarsmedja. TT 1899, Byggn. s. 22. Auerbach (1909).
-SMIDE. (†) = HOVBESLAG 1. CAWachtmeister (1793) hos Fürst Florman 23. —
-SMÖRJA, r. l. f. hovsvärta. Palmstjerna Snapph. 1: 32 (1831). Juhlin-Dannfelt (1886).
-SPALT. (mindre br.) veter. hornspalt; jfr -SPRICKA. NF 6: 1377 (1883). 3NF 10: 62 (1928).
-SPETS. (numera mindre br.) i sht hippol. om den främre, nedre delen av en hov. Billing Hipp. 154 (1836). Hamilton Ridn. 135 (1923).
-SPRICKA, r. l. f. veter. spricka i hov, i sht hornspalt. TIdr. 1883, s. 90. Bergman Hofbesl. 144 (1905).
-SPRINGA, r. l. f. (numera bl. ngn gg i icke fackmässigt spr.) = -SPRICKA. Florman Abildgaard 89 (1792). 1NJA 1904, s. 387.
-STAV. (i fackspr.) ämne för tillvärkning av hästsko, hästskojärn. Bergman Hofbesl. 53 (1905).
-STOCK. [fsv. hofstokker] (†) träkloss o. d. som fästes vid foten på en häst för att hindra denne att flöja l. gå för långt bort från betesplatsen. Schultze Ordb. 5029 (c. 1755).
-SULA, förr äv. -SÅLA. om den undre, flata sidan av hoven, hornsula. Marklin Illiger 182 (1818). Wrangel HbHästv. 1075 (1886).
-SVAMP. bot.
1) den till skivlingarna hörande svamparten Tricholoma gambosum Fr., vars hatt till formen påminner om en hov, vårmusseron. Fries Svamp. 11 (1861). Hartman Svamp. 27 (1874).
2) svamp tillhörande släktet Onygena Pers., vars arter företrädesvis växa på i förruttning stadda hovar, klövar o. d. Dalin (1852). Fries Ordb. (c. 1870).
-SVÄRTA, r. l. f. Bendz Hofbesl. 46 (1866). Hofsvärta .. användes för att gifva (häst-)hofvarne vackert utseende. Juhlin-Dannfelt 144 (1886).
-TRÅNG, n. [jfr d. hovtrang] (mindre br.) veter. sjuklig förträngning av hoven på grund av traktväggarnas sammandragning, trånghov. IErici Colerus 2: 357 (c. 1645). Auerbach (1909).
-TVÅNG. [jfr d. hovtvang, t. hufzwang] (†) = -TRÅNG. Rålamb 13: 135 (1690). Larsen (1884).
-TYG. (hov- 15491834. hove- 1559) [y. fsv. hoftygh] (†) koll.: för hovbeslag nödvändiga värktyg, hovslagarvärktyg; äv. om ”sats” av dylika värktyg. BtFinlH 3: 238 (1549). 1 st. Hoftyg, består af hammare, tång, värkjern. Ambrosiani DokumPprsbr. 208 (i handl. fr. 1788). BoupptVäxjö 1834.
-TYGS-SÄCK. [fsv. hofftyge säk] (†) säck l. påse för förvaring av ”hovtyg”. TullbSthm 7/5 1549.
-TÅNG, pl. -tänger. [y. fsv. hoftang; jfr d. hovtang, t. hufzange] eg.: tång med cirkelformigt böjda käftar använd vid hovbeslagning för att lossa skon från hoven (”bräcktång”) l. för att utdraga l. avknipa söm (”klipptång”); i icke fackmässigt spr. allmännare, om dylik tång varmed spikar utdragas. TullbSthm 17/4 1548. Ehn hoftång och hamare. BoupptRasbo 1708. Hoftången skall hafva skarpa käftar. Bergman Hofbesl. 86 (1905).
-UNDERLAG~002, äv. ~200. i sht veter. = -BUFFERT. Vennerholm o. Svensson 240 (1892).
-UNDERLÄGG~002, äv. ~200. i sht veter. = -UNDERLAG. Bergman Hofbesl. 114 (1905).
-VÄGG. veter. den del av en hov som framtill o. på sidorna omsluter fotens nedre del; jfr HORN-VÄGG. Billing Hipp. 239 (1836). Hornväggen eller hofväggen kallas den del af hofven, som man ser då foten hvilar på marken. Bendz Hofbesl. 20 (1866).
-YTA.
2) i sht hovsl. den mot hoven vända ytan av en hästsko. Billing Hipp. 265 (1836). Bergman Hofbesl. 55 (1905).
B (†): HOVE-TYG, se A.
Avledn.: HOVAD, p. adj. [fsv. hoffuader (CodUps. C 20, s. 150)] försedd med hov(ar); numera bl. ss. senare led i ssgr: försedd med (så l. så beskaffade) hovar. Hofwadt och klöfwadt fää. Stiernman Riksd. Bih. 289 (1620). Marklin Illiger 182 (1818). jfr BLÖT-, FULL-, PLATT-HOVAD m. fl.
HOVIG, adj. (†) = HOVAD. Lind (1749; under huficht).
Spoiler title
Spoiler content