HUCKRA huk3ra2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE.
Etymologi
[sv. dial. huckra, motsv. nor. dial. hukra; av ljudhärmande urspr.; jfr HUCKLA, v.1]
(i vissa trakter, starkt bygdemålsfärgat) om vissa djur: ge ifrån sig ett skälvande ljud; i p. pr. ss. adj. om läte: som utgör ett ”huckrande”. Bocken firade sin triumf med ett långt huckrande bä-ä-ä-ä. Molin ÅdalP 105 (c. 1895).
