publicerad: 1932
HUD hɯ4d, sbst.1, r. (l. f. l. m.) (f. OPetri Tb. 28 (1524; uppl. 1929), Lundell (1893); m. Möller (1790), Juhlin-Dannfelt (1886)); best. -en ((†) -an HH 20: 341 (c. 1640), ConsEcclAboP 501 (1661)); pl. (i sht i bet. 2) -ar (G1R 21: 55 (1550) osv.) ((†) -er G1R 2: 266 (1525), Möller 2: 10 (1745, 1755); -or VinkällRSthm 1566—67 (fr. Varberg); hyder (hijder) JönkTb. 135 (1538: stwsta (dvs. stut-) hyder), BoupptSthm 20/1 1659 (: Rug-Cardewanss hijder)).
Ordformer
(hu(u)d(h) (hwd) 1524 osv. huu- 1695 (: huulappar))
Etymologi
[fsv. huþ, f. (pl. -ir, -ar, hydher), motsv. dan. o. nor. hud, isl. húð, fsax. hūd, mnt. hūt, nt. huud, hut, mnl. huut, holl. huid, ffris. hēd, fht. hūt, t. haut, feng. hȳd, eng. hide; besläktat med lat. cutis, hud (jfr SUBKUTAN), gr. κύτος, skinn, ngt som innehåller l. betäcker ngt, hålighet, urna o. d. (jfr FAGOCYT, LEUKOCYT), samt fpreuss. keuto, hud; till ieur. roten (s)kut-, betäcka, utvidgning av roten (s)ku-, föreliggande i bl. a. HUM, sbst.2, HY, sbst.1, SKJUL o. möjl. HO, sbst.1 Jfr HYDA. Med avs. på pl. hyder jfr sv. dial. hy(d)er (se ELidén i FestskrPipping 324 f. (1924))]
1) benämning på det yttersta lagret av människo- l. djurkropp vilket bildar betäckning för kroppens inre delar; hos människan o. ryggradsdjuren i huvudsak bestående av ett yttre, tunnare lager av vanl. flerskiktat, mot ytan hornvandlat täckepitel (överhuden, epidermis) o. ett inre, tjockare av filtartad bindväv (läderhuden, corium), hos ryggradslösa djur väsentligen bestående av epitel o. hos olika djur utbildat på mycket olika sätt; jfr SKINN; äv. (i sht i ssgr) inskränktare, om viss del av huden, särsk. om hudens yttersida; stundom närmande sig bet.: hy. Tunn, hård, tjock hud (jfr b resp. m). Fin, smidig, len, fnasig, knottrig, sprucken hud. Ha ömtålig hud. Egentlig(a) hud(en), till skillnad från vissa till huden hörande bildningar, ss. hår, naglar, fjädrar, fjäll o. hudkörtlar (jfr b). Blodutgjutning under huden. Ömsa hud (jfr HUD-ÖMSNING). Draga av l. flå huden av ett djur; jfr 2. VarRerV 8 (1538). Hudhen aff hans (dvs. Moses') ansichte skeen, ther aff at han hadhe talat medh honom (dvs. Gud). 2Mos. 34: 29 (Bib. 1541; Bib. 1917: hans ansiktes hy). Det gemena Ordspråket säger, Huden är närmare Kroppen än Skiortan (dvs. man är sig själv närmast). Österling Ter. 1: 85 (1699) [jfr t. die haut ist allweg näher als das hemd, fr. l'on est plus obligé à sa peau qu'à sa chemise]. Flå huden och det feta af gåsen. Warg 214 (1755). Hudens affjällning. Hygiea 1844, s. 140. Huden är .. icke blott vår kropps viktigaste känselorgan. Den är dessutom ett livsviktigt skydds- och värmeregleringsorgan och tjänstgör även såsom avsöndringsorgan. Broman Männ. 2: 49 (1925). — jfr ANSIKTS-, ARM-, FETT-, GÅS-, HORN-, KITIN-, LARV-, LÄDER-, PERGAMENT-, PUPP-, RYGG-, UNDER-, YTTER-, ÖVER-HUD m. fl. — särsk.
a) om mera fritt liggande hudparti: hudflik, hudveck o. d.; i sht ss. senare led i ssgr. Kolmodin QvSp. 2: 569 (1750). Drag-oxen bör äga .. huden (dvs. dröglappen) emellan bogarne frammantil ned öfver bringan ända inemot knän hängande. Fischerström 2: 418 (1780). — jfr BAST-, FLYG-, FÖR-, SIM-, VAX-HUD m. fl.
b) (†) i inskränktare anv.; dels om läderhuden; äv. i uttr. (den) egentliga huden (jfr ovan); dels, i uttr. tunn(a) hud(en), om överhuden; dels om något(dera) av hudens lager, ställt ss. motsats till: skinn. Anis förtärd .. sönderdelar thet Watn som står emellan Hud och Skinn. IErici Colerus 1: 150 (c. 1645). (Man) sticker .. Messingstafsen emellan hud och skin på fisken. Tiselius Vätter 1: 122 (1723). Serenius M 1 b (1734). Under öfverhuden kommer huden. VetAH 1748, s. 11. Läderhuden eller den egentliga huden. Bendz Hofbesl. 17 (1866).
c) (†) tjock hud. (Skriften) biudher Mannenom, att han skall arbetha, så att honom huudh i handhom affuexer. LPetri Œc. 27 (1559).
d) i allmännare anv., om hinna i människo- l. djurkropp, ägg o. d.; numera bl. ss. senare led i ssgr. Och hinnan gick honom vthaff öghonen, lijka som hwdhen aff itt ägg. Tob. 11: 13 (Bib. 1541). Lindfors (1815). — jfr BEN-, BIND-, FÖDSEL-, SEGER-, SLEM-HUD m. fl.
e) [fsv. brister huld ok hudh o. d.] (†) i uttr. hud och hull brister, det uppstår ett sår. Måns (beskylldes) för misshandel å .. Lisbetta Persdotter, som ”uti brådom” erhållit så svåra slag, att .. ”.. hud och huld brustit på armen”. Petersson MånsSl. 11 (cit. fr. 1712).
f) [fsv. mista hudhena o. d.; jfr ä. d. miste huden, slide huden af, isl. berja húð af einhverjum, láta húðina, mlat. corium perdere] (numera utom i α, β bl. ngn gg arkaiserande) mer l. mindre oeg., om människas (rygg)hud, med tanke på att den söndertrasas vid spöslitning l. misshandel; ofta i uttr. mista huden l. (sin) hud, undergå spöstraff, få prygel, o. slita l. stryka huden av ngn l. stryka av ngns hud o. d., låta ngn undergå spöstraff, ge ngn prygel; jfr HUD-FLÄNGA, -STRYKA; äv. i uttr. betala med hud(en) o. d., [jfr t. mit der haut zahlen] få ”släppa till skinnet”, straffas med prygel. OPetri Tb. 28 (1524; uppl. 1929). Bødelen strøk hans hudh vtaff. SthmTb. 5/12 1547. Fälles någor .. at mista hud. SB 5: 1 (Lag 1734). Kan han icke gifva mig skadeersättning med penningar, så skall han med hud. Almqvist AmH 1: 156 (1840). Mista huden. Östergren (1927; angivet ss. ålderdomligt). — särsk.
α) [jfr (ä.) d. banke, skælde (en) huden fuld o. d., holl. de huid vol (slagen) krijgen, iemand de huid vol schelden, t. einem die haut voll schmeissen o. d.] i uttr. ge, stundom slå (förr äv. smörja) ngn huden full o. d., ge ngn (fullt upp) med stryk, ”klå upp ngn”, o. få huden full med (l. av) stryk (l. smörj) o. d., få (grundligt med) stryk; numera i sht (vard.) i uttr. ge (förr äv. banna) ngn huden full o. d., ta ngn strängt i upptuktelse, grundligt läxa upp ngn, ”skälla ut” ngn, stundom i uttr. få huden (l. sin hud) full (med bannor), tagas i sträng upptuktelse, få fullt upp med bannor. En hoop Bönder .. hade .. slaget honom hwden full. SthmTb. 19/7 1592. Men på svaret feltes migh inthe, ty fick jagh min hudh så full medh bannor, att (osv.). OxBr. 3: 20 (1613). En person .. som, likt en dräng, ”fått huden full med stryk”. Almqvist TreFr. 1: 65 (1842). En ung man .. tog sig vid ett tillfälle ton mot Cicero och hotade att ge honom huden full. Grimberg VärldH 4: 117 (1930).
β) [jfr holl. iemand op de huid geven] (vard.) i uttr. ge ngn på huden, få (äv. få sig) på huden, ge ngn resp. få stryk; i sht: ge ngn resp. få uppsträckning l. ”ovett”. Han talar nog sanning och kan bättra sig, om han får en grann på huden. Almqvist TreFr. 2: 27 (1842). Vid Solferino, där österrikarne fingo så grundligt på huden. Lundquist Zola Grus 16 (1892). Civilministern använde hr Brantings yttrande till att gifva socialisterna på huden efter noter. VL 1908, nr 120, s. 4.
g) (†) i uttr. hud och ben (jfr i β), i sht i fråga om ytterlig avmagring o. d.: (bara) skinn o. ben; jfr BEN, sbst.1 I 1 e β. OxBr. 3: 148 (1628). Förblindad utaf Ljusets sken, / Förstod hon (dvs. myggan) ej dess strålar skygga, / Men dör förbränd til hud och ben (dvs. fullständigt förbränd). Bellman Gell. 93 (1793).
h) [jfr d. med hud og haar, mnt. van hude vnde hare o. d., t. mit haut und haar, ävensom: (De) drogho honom hwdh och håår aff hoffuudhet. 2Mack. 7: 7 (Bib. 1541)] (numera föga br.) i uttr. med hud och hår, avseende människo- l. djurkropp i dess helhet: med hull o. hår; urspr. trol. i fråga om (ett vilddjurs) uppätande av en kropp utan att ngt lämnas kvar; förr äv. allmännare: helt o. hållet, fullständigt. Han (dvs. Gud) skal osz åter gifwa / Wår kropp medh hudh och håår. Ps. 1695, 412: 6. Med björnar, vildsvin han sin styrka pröfvade / .. Och deras kött han plägade att sluka / Med hud och hår, som vilda djuren bruka. Kullberg Ariosto 2: 374 (1865).
i) i bildl. uttr., åsyftande ngns kropp l. liv; numera bl. ngn gg i uttr. offra sin hud o. d., förr äv. i uttr. sätta huden till, ”släppa till skinnet”, sätta livet på spel, släppa till livet; jfr HÅR, sbst. Att dee .. utan något synnerligit mootwärn hafwe måst sättia hudhen till. Gustaf II Adolf 217 (1625). Den forne nummerhästen .. / .. offrar glad sin hud / För att i morgon bära / Till Stockholm Stenbocks bud. Snoilsky 2: 59 (1881). — särsk.
α) [jfr mnt. myt heler hüt, t. mit heiler haut] (†) i uttr. med hel hud, ”helskinnad”, oskadd. Om jag haffuer lykie ter til ad jag kan koma med hel hud fram. BtFinlH 4: 33 (1561). Schultze Ordb. 1960 (c. 1755).
β) (†) i uttr. hud och ben (jfr g); särsk.: ”liv o. lem”. När tu är Drucken och widh mod (dvs. häftigt humör), / Tigh möter wäl en lijka godh, / Thet kostar tå hwdh och been. WijsaFoglArt 42 (1623; d. orig.: Det koster Hud oc Been). Där iagh får .. / Uthi mitt Kött skåda min Gud / Omklädd med samma Been och Hud, / Dock uthan alt elände. Spegel BarnBib. 189 (1688); jfr Ps. 1695, 388: 2.
γ) [jfr (ä.) d. gaa en paa huden, nt. ik will em up de huud gaan, t. jemandem auf die haut gehen] (†) i uttr. gå l. stå ngn på huden, gå ngn inpå livet, angripa ngn. Om .. (fienden) så förstärckt går oss på hwden. SBielke (1637) i HSH 7: 120. Kurck Lefn. 145 (1705). KKD 6: 88 (1708).
δ) (†) i uttr. gälla l. gå ut över ngns hud, dvs. ngns ”skinn”, ngns person. (Utskrivningen till krigstjänst) är een sak som går äntå öfwer hans (dvs. bondens) huud uth. RARP 6: 65 (1657). Oelreich 35 (1755).
j) (numera knappast br.) bildl., om huden tänkt ss. hölje för själen: ”skinn”, gestalt, skepnad; jfr HAMN, sbst.1 3. Modée Dår. 52 (1741). Trots det att mannen fann sin hustrus pietet för anförvandter särdeles vacker, kunde han icke så träda in i hennes hud att han såg med hennes ögon. Strindberg Fagerv. 147 (1902). — särsk.
α) (†) om ngns skaplynne l. sinnelag l. natur; äv. i uttr. bära (visst slags) hud. Fosz 37 (1621). Att Sveaborgs kapitulanter äro nu som förr utan all känsla af verklig patriotism, är i sin ordning. De kunna ej ombyta hud och själ. Tegnér Armfelt 3: 316 (i handl. fr. 1813). Förmännen, som trodde, att han skulle rata det underordnade arbetet, sågo snart hvad slags hud han bar (dvs. vad slags karl han var). Strindberg Hafsb. 63 (1890).
β) [jfr motsv. anv. i mnt., holl. o. t.] (†) i uttr. i (all) sin hud l. i huden, till sitt (innersta) väsen, ”i hela sin varelse”, allt igenom; äv. i det närmaste rent pleonastiskt. Fosz 382 (1621). (Den ryske storfursten) syntes så stålzera i sin huudh, att han till ingen fredh kunde förstå (dvs. samtycka). RARP 7: 178 (1660). Then Gud i ögon hafver kiär, / Och nalkas blott med toma läppars liud, / .. En skrymtare är han i all sin hud. Kolmodin Dufv. 182 (1734). Weise 2: 196 (1771).
k) [jfr ä. d. springe af huden, nt. ut de huud faren, t. aus der haut fahren] (†) i uttr. krypa l. fara utur huden, bli utom sig. (Den) som aff Barndom hafwer slagit sigh til Kräseligheet, Lättia och goda Dagar, .. wil, när något går emoot, krypa vthu Huden och förtwifla. EElai AOlofsdr D 1 a (1652). Kolmodin QvSp. 1: 644 (1732).
l) [jfr ä. d. holde i huden, holde sig (vd)i sin (egen) hud] (†) i uttr. hålla ngn i huden, hålla ngn i styr l. i schack, o. hålla sig i (äv. inom) huden, hålla sig inom gränserna för det passande, ”hålla sig i skinnet”, icke ”hoppa över skaklarna”. Skytte Or. B 3 a (1604). Then sigh af blygdh icke leter holla i huden fruchtar neppeligen andre straf. Gustaf II Adolf 41 (c. 1620). Missförståndet 29 (1740). Deleen (1829).
m) [jfr motsv. anv. i d., holl. o. t.] med tanke på huden ss. säte för känseln; bildl., i förb. med hård l. tjock, betecknande okänslighet l. oemottaglighet för omild behandling, sträng kritik, ”ovett” o. d. (Holländarna) hade tiock hudh och tolte väl någhot. RP 11: 280 (1646). Självaktning .. ger samtiden så hård hud. Hallström Händ. 308 (1927).
2) från djurkropp (i sht däggdjurs kropp) avflådd (avdragen) hud (i bet. 1); ofta om dylika (till förarbetning gm garvning o. d. avsedda) hudar av större, korthåriga djur, motsatt: skinn (vanl. av mindre, långhåriga djur); äv. om dylik på ett l. annat sätt förarbetad hud (ofta ss. ämnesnamn); äv. användt ss. enhet vid beräkning av mängd av läder. Beredda, oberedda, råa, våta, torkade, salta hudar. Sälja huden förrän björnen är skjuten o. d., se BJÖRN 1 e slutet. Hudher Barkade. G1R 2: 266 (1525). Nympherna hade .. tvänne sängiar tilredt af miukt grääs öfver hvilka de tvenne stora hudar utbredt. Ehrenadler Tel. 128 (1723). Största mängden hudar användes som råmaterial vid beredning af Läder, hvaremot skinn eller fällar, som hafva en värdefull hårbeklädnad, mest förarbetas till Pelsverk. Ekenberg (o. Landin) (1891). 100 st. halfva hudar koläder. TLev. 1909, nr 6, s. 1. Matsalsmöbel i flammig björk, .. stolar o. fåtöljer klädda med tjock hud. DN(A) 1928, nr 71, s. 18. jfr: Vnder en öfwerste Biskops eller Påfwes Titel, såsom vnder en Heerdes Huudh, förnimme wij .. en grufweligh Vlff. Schroderus Os. 2: 714 (1635; lat. orig.: Sub .. pastoris pelle). — jfr ALLIGATOR(S)-, BJÖRN-, BOCK-, BOTTNE-, BUFFEL-, BUK-, DJUR-, ELEFANT-, FISK-, GET-, HJORT-, HÄST-, KO-, KROKODIL-, KVIG-, LEJON-, LEOPARD-, NÖT-, OX-, PANTER-, REN-, RÅ-, STUT-, SULLÄDERS-, SVIN-, SÄL-, TIGER-, TJUR-, VALROSS-, VARG-, ÅSNE-, ÄLG-HUD m. fl. — särsk.
a) [jfr t. aus eines andren haut ist gut riemen schneiden] i uttr. skära breda remmar ur (l. av) en annans (l. andras) hud o. d., vara frikostig med ngt som tillhör en annan; förr äv. i uttr. skära ngt ur huden, tillägna sig ngt på orättmätigt sätt, smussla undan ngt. (Påven Stefan II byggde nya hospital o. har dem) medh Frijheter och Inkomster begåfwat: Ty han skaar bredha Remmar aff ens annars Huudh. Schroderus Os. 2: 448 (1635; lat. orig.: de alieno enim erat liberalis). När .. kom på discursen om medhlen, så (sade) Rijkz-Cantzlern sigh fuller veta, at de godhe Herrar i Cammaren icke kunde skära något uthur hudhen, män lijkväl måste Cammaren veta, .. hvart dedh är kommit, som man händer emellan haft hafver. RP 8: 359 (1640). Östergren (1927).
b) [jfr motsv. anv. i d.] (enst., †) i uttr. hava en rem av huden, icke vara alldeles fri från en viss (i det föregående nämnd) svaghet. Än ingen skald var annat än fantast, / Och sjelf ni har en märklig rem af huden. Atterbom LÖ 1: 15 (1854).
3) i överförd anv., om (hudliknande) betäckning, (om)hölje l. ytlager. — särsk.
a) om yttersta lagret på växt l. växtdel; särsk. bot. om yttersta lagret av cellvävnad; äv. (numera föga br.): mjukt skal, ”skinn” på frukt; förr äv.: hinna. Tagh then hårda Skalen aff Nötten bort, doch så at Kiärnan medh sin Huud omgifwin, orörd blifwer. Hildebrand MagNat. 227 (1654). Vindrufvan utgöres af saften, köttet, huden, kärnorna och stjelkarna. Leufvenmark Vin. 2: 52 (1870). Fruktkropparna antydas först som sotsvarta punkter under barrens hud. SkogsvT 1912, Fackupps. s. 312. Näverns hud. AllmogHemsl. 28 (1915). — jfr BARK-, FRUKT-, FRÖ-, ÖVER-HUD m. fl.
b) i fråga om ämne i flytande form; dels (förr) om hinna l. ”skinn” på vätska; dels (i fackspr.) om hinna l. seg skorpa på smält massa (metall o. d.). En hwdh på watnet (dvs. urinen). BOlavi 197 a (1578). De fina kalkpartiklarne smälta och sammansintra med kolet, delvis under karbidbildning, till en seg hud. TT 1899, K. s. 92. — jfr GJUT-, VALS-, YT-HUD m. fl.
4) [specialfall av 3; jfr motsv. anv. i d., nt., holl. o. t. Jfr (FÖR)HYDA] sjöt. beklädnad av bräder (l. metall) på yttersidan av fartygsskrov; i sht i ssgn IS-HUD; äv. i uttr. yttre huden. Rosenfeldt Vitt. 181 (1672, 1686). Röding SD 42 (1798). — jfr IS-HUD.
Ssgr (i allm. till 1): A: HUD-ANDNING. fysiol. gm huden försiggående gasutbyte mellan människo- l. djurkropp o. den omgivande luften; jfr -RESPIRATION. Tenow Solidar 1: 106 (1905). —
-AVDRAGARE~0200.
1) (förr) nattman, avdragare (se d. o. slutet). Eichhorn Stud. 1: 17 (1869). Östergren (1928; angivet ss. ”förr skällsord för bödel”).
2) (skämts. i vissa kretsar, numera mindre br.) rockvaktmästare, ”tamburmajor”. KNyblom hos Essén Hjärt. 198 (1921). Östergren (1928; angivet ss. studentslang, skämts.). —
-BEN. zool. hos lägre ryggradsdjur: gm förbening av ett hudparti bildad skelettdel; jfr -SKELETT. Sundström Huxley 112 (1874). —
-BETÄCKNING. (i sht i fackspr.) konkret. SkandFisk. 46 (1837). Reptilierna .. sakna en hudbetäckning, som kan qvarhålla värmen i kroppen. Thorell Zool. 2: 200 (1861). —
-BIHANG~02 l. ~20. zool. från huden utbildat, utskjutande, mindre parti på djurs kropp. Led-djurens hud-bihang. Boheman ÅrsbVetA 1851—52, s. 6. 2NF 25: 1376 (1917). —
-BILDNING. (i sht i fackspr.) särsk. konkret; jfr BILDNING 4 b β. Egendomliga hudbildningar. Thorell Zool. 2: 226 (1861). —
-BINDA, r. l. f. [jfr y. fsv. (PMånsson 198, 231) hwdbenda, -bända, hwdhbinde] (†) sjukdom hos nötkreatur varvid skinnet växer fast (”bindes”) vid revbenen; jfr -KNUTEN. Serenius Ggg 2 b (1734). Deleen (1807; under stithy). —
-BRAND. veter. hos t. ex. nötkreatur, hästar o. svin: brand (se BRAND, sbst.1 I 4) i huden. Vennerholm o. Svensson 247 (1892). —
-DRAGARE. (†) = -AVDRAGARE 1. VRP 1700, s. 492. Rydberg Vap. 210 (1891; i skildring fr. reformationstiden). —
-FLIK. Fischerström 2: 248 (1780). Baktån (hos dykanden) är försedd med en bred hudflik (simflik). 3NF 6: 177 (1926). —
-FLÅ, v. (knappast br.)
1) till 1: draga huden av (kropp l. kroppsdel), flå; i p. pf. I de akademiska skolorna studerade (målarna på Diderots tid) den hudflådda mänskliga muskulaturen. Rydberg FilosFörel. 1: 327 (1876).
2) till 1 f, = -FLÄNGA 1. Då bundo de mig och hudflådde mig. Rydberg Frib. 363 (1857; i fråga om förh. 1661). —
(1 f) -FLÅARE. (enst., †) bildl., nedsättande om person som (alltför) ofta utdelar prygel; jfr -FLÅ 2. Blanche Våln. 244 (1847; om en länsman). —
(1 f) -FLÄNGA, v. -else (†, Apg. 22: 24 (NT 1526)), -ning; jfr -FLÄNGARE. (hud- 1526 osv. hude- c. 1715) [fsv. hwdflängia, -flängilse; jfr (ä.) d. hudflænge]
1) med spö, gissel l. dyl. tilldela (ngn) ett antal slag på den blottade rygghuden (så att denna söndertrasas), låta (ngn) undergå spöstraff, gissla l. piska (ngn); ge (ngn) prygel; numera bl. arkaiserande, i fråga om ä. förh., l. (skämts., vard., mindre br.) i försvagad anv.: ge (ngn) stryk, klå upp (ngn); jfr -STRYKA 1. J theres församblingar skola the hudflengia idher. Mat. 10: 17 (NT 1526; Bib. 1917: gissla). Rättigheten (för väktarna), att genast hudflänga den olydige, .. gifver anledning till många missbruk. Oscar I Straff 61 (1840). Slogs några av pojkarna och en blev lite mer hudflängd än den andra, så var det att ge lite mer nästa gång. Månsson Rättf. 1: 23 (1916). Om .. den skyldige dömes till hudflängning. 5Mos. 25: 2 (Bib. 1917; Bib. 1541: om then ogudhachtighe haffuer förtient hugg). Östergren (1928).
2) (i sht i vitter stil) bildl.; särsk.: skarpt klandra l. kritisera, ”gissla”, gå mycket illa åt (ngn l. ngt); jfr -STRYKA 2. Retzius Min. 16 (1795). Labouchère hudflängde .. med sin skarpa satir sällskapslifvets fördomar och löjligheter. Sylwan ModPress. 70 (1906). —
(1 f) -FLÄNGARE. (numera bl. ngn gg arkaiserande; jfr slutet) till -FLÄNGA 1. Linc. (1640; under lorarius). Högberg Frib. 138 (1910). särsk. (vard., föga br.) bildl.: person som behandlar sina underlydande illa. Backman Reuter Lifv. 2: 330 (1870). Rydberg Vap. 116 (1891). —
-FÅLL. (i sht i fackspr.) hudveck (bildat av mera fritt liggande hudparti). KrigVAH 1829, s. 41. Från (nötkreaturens) hals och bröst nedhänger ofta en större eller mindre hudfåll, s. k. dröglapp. LB V. 1: 10 (1907). —
-FÄRG.
1) hudens färg. Negrernas mörka hudfärg. Swartz Bateman 235 (1838).
2) färg som liknar hudens; särsk. dels: köttfärg, dels: i beige stötande färg. SvD(A) 1925, nr 127, s. 18. —
-HORN. anat. av förhornade överhudsceller bestående utväxt i huden som mer l. mindre liknar ett (kreaturs)-horn. Vennerholm o. Svensson 468 (1892). —
-KAMP, m. l. r. (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) gammal o. mager häst (som består av endast ”skinn o. ben”; jfr HUD, sbst.1 1 g); jfr SKINNKAMP. Schultze Ordb. 2210 (c. 1755). OoB 1892, s. 479. —
-KNUTEN, p. adj. (†) jfr -BINDA. Serenius Cc 2 b (1734, 1757). Hud-knuten .. sägs om kreatur, hvars hud el. skinn är hårdt fästat vid köttet. Schultze Ordb. 2363 (c. 1755). —
-KRÄM. mer l. mindre fet kräm (kosmetiskt medel) varmed huden (i ansiktet m. m.) ingnides. Essén HustrFörfl. 120 (1913). —
-KÄNSEL. fysiol. det slags känsel som är lokaliserad till huden; motsatt: ”djup känsel”. Thorell Zool. 1: 169 (1860). —
-KÖRTEL. anat. benämning på av överhudsceller bildade körtlar (hos människa o. djur), t. ex. svett-, mjölk- o. talgkörtlar. VetAH 1746, s. 184. Broman Männ. 2: 59 (1925). —
-LAGER, n.
1) (i sht i fackspr.) till 1 o. 2, om lager l. skikt i hud(en). Läderhuden .. är det undre och väsendtligaste hudlagret. Thorell Zool. 1: 165 (1860). WoL 970 (1889).
(1, 2) -LAPP. (hud- 1695—1921. huda- c. 1645—1698. hude- 1675) (mindre br.) (avslitet l. avskuret) mindre stycke hud; hudflik. IErici Colerus 2: 58 (c. 1645). LbKir. 1: 479 (1920). —
(2) -LAV. bot. om vissa lavar med läderartad bål.
(2) -LIM. tekn. gm urkokning av hudavfall o. d. tillvärkat lim; motsatt: benlim. Liedbeck KemTekn. 729 (1867). —
-LÖS. (hud- 1626 osv. huda- 1538 —c. 1645. hude- 1579—1697. hudo- 1596) särsk. (numera knappast i fackspr.) till 1, om människa l. djur: som (gm skavning, gnidning l. dyl.) mist överhuden (på viss del av kroppen); äv.: som har slemhinna (på viss del av kroppen) inflammerad l. ”sårig”; äv. med ifrågavarande kroppsdel ss. huvudord; stundom (i vitter stil) bildl.: överkänslig, ytterligt ömtålig. VarRerV 15 (1538). Är Hästen worden Hudalöös på Ryggen. IErici Colerus 2: 306 (c. 1645). Et alment Beswär för Barnen är at the warda Hude-Lösza uti Liumskorna. Hoorn Jordg. 1: 290 (1697). Hudlös i svalget. VetAH 1759, s. 104. Det for en ilning av smärta över någon hudlös fläck av hans egen själ. Siwertz JoDr. 201 (1928). Östergren (1928). —
-LÖSA, r. l. f. (hud- 1740—1757. hude- 1640) (†) hudlöshet. Linc. (1640; under paratrimma). Serenius (1757; under excoriation). —
-LÖSHET—0~2, äv. ~20. sbst. till -LÖS; särsk. (numera knappast i fackspr.) till 1; äv. konkret: hudlöst parti. Hoorn Jordg. 1: X 6 b (1697). Kollodium .. användes i medicinen (bl. a.) för täckande av hudlösheter. Arrhenius Kem. 282 (1919). Östergren (1928). —
-MASK, pl. -ar. särsk.
1) (mindre br.) zool. rundmasken Filaria medinensis Gm., guineamask, vilken i Gamla världens tropiska trakter lever ss. parasit under människans hud. Rebau NatH 1: 693 (1879).
-MUSKEL. anat. om muskler vilkas ändpunkter äro fästa i huden; särsk. om de glatta små muskler medelst vilka håren (ofrivilligt) resas: hårresarmuskel. Hernquist Hästanat. 17 (1778). Direkt under huden intagande sidodelarne af halsen finnes på hvardera sidan halsens hudmuskel. Müller LbAnat. 126 (1905). —
-MUSKEL-SÄCK. zool. benämning på huden o. den omedelbart innanför liggande, med huden nära förbundna muskulaturen hos maskar, sjögurkor m. fl. djur. Thorell Zool. 2: 417 (1865). 3NF 10: 78 (1928). —
-NERV. anat. benämning på nerver vilkas banor sluta (börja) i huden. Sundevall ÅrsbVetA 1845—50, s. 301. —
-PAPILL. anat. i sht i pl., om små, i tvärsnitt kägelformiga upphöjningar i läderhudens ytliga lager: läderhudspapill. TLäk. 1834, s. 3. 2NF 18: 1274 (1913). —
-PARTIKEL. i sht i pl. —
-PIGMENT. anat. i vissa av hudens skikt (i större l. mindre mängd) förekommande pigment som giver huden mer l. mindre mörk färg. NF 5: 449 (1882). —
(3 a) -PLASMA. bot. om det yttre, fastare lagret av protoplasma i en växtcell; jfr -LAGER 2. NF 3: 138 (1878). —
-POR. (i sht i fackspr.) om små öppningar i huden (på hudytan); vanl. bl. om talg- o. svettkörtlarnas mynningar. Sidolinien (på havskatten) är föga märkbar, bildas af hudporer, som i nästan rak riktning fortlöpa efter sidornas medellinia. SkandFisk. 40 (1837). 2NF 11: 1200 (1909). —
-RETANDE, p. adj. med. Hudretande medel, medel (t. ex. ”spansk fluga”, senapsdeg, terpentin o. vissa hartssorter) som anbringas på hudparti för att framkalla ökat blodtillopp till detta o. därigenom avleda blodet från underliggande inre organ. Tholander Ordl. (c. 1870). —
-RETNING. med. Tholander Ordl. (c. 1870). Den inflammatoriska hudretning (som skabb-)djuren framkalla. 2NF 25: 849 (1917). —
-ROTS. veter. det slag av rots som åtföljes av svulster i o. under huden, springorm. Lundberg HusdjSj. 546 (1868). —
-SINNE. fysiol. sinne vars (änd)organ är förlagt till huden; känsel; vanl. om vart särskilt av de under benämningen känsel sammanfattade sinnena, dvs. de båda temperatur- samt tryck- o. smärtsinnena (i den mån deras ändorgan ligga i huden). PedT 1897, s. 427. (Fiskar) reagera för buller, som de förnimma genom ett starkt utveckladt hudsinne. 2NF 12: 286 (1909). —
-SJUKDOM~02 l. ~20. i sht med. ofta i pl. Specialist på hud- och könssjukdomar. Swartz Bateman (1838; i titeln). Handbok i hudsjukdomarnas behandling. Afzelius (1915; boktitel). —
-SKADA, r. l. f. —
-SKELETT. zool. om i huden hos vissa djur förekommande, sammanhängande förbeningar som stödja kroppen likt ett skelett; jfr -BEN. Dahlbom Insekt. Inledn. II (1837). —
-SKINNBAGGE~020. zool. i pl., om den till underordningen skinnbaggar av insektordningen halvvingar hörande familjen Membranacei. Hudskinnbaggar .. hafva fått detta namn, emedan deras halssköld, täckvingar och bakkropp vanligen äro utrustade med flikiga eller blåslika utväxter. 1Brehm III. 2: 176 (1876). —
-SMÖRJA, r. l. f. (mindre br.) om olika slags fetthaltiga avsöndringar från huden (stundom från slemhinnor) vilka tjäna till att hålla denna (dessa) smidig(a); jfr -TALG. Fårens feta hudsmörja. EconA 1807, dec. s. 156. Wretlind Läk. 8: 95 (1900). —
-SPRICKA, r. l. f. Swartz Bateman 351 (1838). —
-STICKARE, r. l. m. zool. kvalstret Psoroptes (Dermatocoptes) bovis Gerl. (som lever på vissa husdjur, vilkas hud det sticker igenom för att suga blod). Lundberg HusdjSj. 490 (1868). —
(1 f) -STRYKA, -ning; -are (numera knappast br., ZCygnæus (1815) hos Cygnæus 11: 23 (i bet. 1)). [fsv. huþstryka; jfr (ä.) d. hudstryge, isl. húðstrjúka, húðstrýkja, ävensom AVSTRYKA III]
1) (i fråga om ä. förh., numera nästan bl. arkaiserande) ”hudflänga” (se d. o. 1). Tänck påå huad hwaszheet Christi .. lekaame leedh medh hwdhstryckning, och genomslaghningh. OPetri MenFall L 2 b (1526). Poiken ähr aff sin husbonda hudstruken. VRP 1642, s. 1039. VLitt. 3: 497 (1902). Östergren (1928).
2) (mindre br.) bildl.: ”hudflänga” (se d. o. 2). BEMalmström 2: 236 (c. 1860). Härpå togs Sellén vid öronen och hudströks, så att till och med hans ovänner tyckte att det var orättvist. Strindberg RödaR 134 (1879). SvD(A) 1929, nr 253, s. 8. —
-STRÄNG, r. l. m. (knappast br.) om avgränsat, smalare hudparti. Serenius (1734; under perinoeum). —
(1, 2) -SVAMP. särsk. bot. i pl., om svampfamiljen Thelephoraceæ (hos vilken den yta varpå sporerna bildas stundom liknar hud l. läder). Fries BotUtfl. 3: 349 (1864). Romell Lindblad 85 (1901). —
-SYSTEM.
1) anat. till 1. Hudsystem .. (dvs.) Samteliga delar, som tillhöra huden på menniska eller djur. Dalin (1852). NF 1: 1090 (1876).
2) bot. till 3 a. BotN 1882, s. 108. Vi räkna alltså tre hufvudsystem af väfnader i växten: hudsystemet, grundväfnadsystemet och kärlsträngsystemet. HeimdFolkskr. 54—55: 9 (1898). —
-SÄCK. särsk. zool. till 1: säckliknande utstjälpning av huden; jfr -VECK. Sundevall ÅrsbVetA 1845—50, s. 142. —
-TALG. från talgkörtlarna avsöndrat fett varmed huden hålles smidig; jfr -FETT, -SMÖRJA. Hygiea 1855, s. 145. —
-UTSLAG~02. i sht med. Swartz Bateman 233 (1838). Hudutslagen .. äro av olika slag: fläckar, kveddlar, knutor, knölar, kvisslor, pustler, blåsor etc. BonnierKL 5: 970 (1924). —
-VATTUSOT~002. veter., äv. (numera mindre br.) med. hudödem. TLäk. 1832, s. 152. 2NF 36: 484 (1924). —
-VECK. i sht anat. till 1: veck i huden, av (mera fritt liggande) hudparti bildat veck; jfr -FÅLL, -SÄCK. Thorell Zool. 1: 243 (1860). —
-VÄRKSAMHET~200 l. ~002. fysiol. om hudens funktioner. AB 1845, nr 103, s. 1. Juhlin-Dannfelt 204 (1886). —
-VÄVNAD.
2) bot. till 3 a, benämning på av överhud (primär hudvävnad) o. kork (sekundär hudvävnad) bestående cellvävnad som täcker o. skyddar en växts inre delar o. reglerar dess avdunstning. Areschoug Växt. 96 (1880). —
-YTA. hudens yta; särsk. till 1. Swartz Bateman 197 (1838). —
-ÅKOMMA~020. —
-ÄTARE, m. l. r. zool. kvalstret Dermatophagus communis Zürn (som äter sig in under huden på vissa husdjur, varigenom skabb förorsakas). Lundberg HusdjSj. 491 (1868). —
-ÖDEM. med. sjukdom med abnorm ansamling av vävnadsvätska i underhudsbindväven; jfr -VATTUSOT. MedMånRevy 1899, s. 297. BonnierKL 12: 507 (1928). —
-ÖMSNING. i sht zool. om det förhållandet att hos ödlor, ormar o. groddjur överhudens förhornade ytlager o. hos ett stort antal leddjur de förkalkade resp. kitiniserade delarna av huden med regelbundna mellanrum avstötas, varefter nya hudlager utvecklas; äv. om avfjällning av överhudens yttersta lager (hornlagret) hos människa, t. ex. efter sjukdom. Möller (1790). De fyra hudömsningar, som (hos gräsmasken) föregå .. puppstadiet. Hellström NorrlJordbr. 470 (1917). —
-ÖPPNING.
2) (†) bot. till 3 a, i överhud på växt: klyvöppning. Wikström ÅrsbVetA 1831, s. 252. Areschoug Växt. 192 (1875).
B (†): HUDA-FLASK. hudflik. Och slogh .. honom, medh een slynnet (dvs. kantig) kiäp i pannan, at een huudaflasch bleff löös, och blodet ran nidh åt ansichtet. VDAkt. 1676, nr 303. —
-LAPP, -LÖS, -SKATT, se A.
C (†): HUDE-BARK. bark till garvning av hudar. IErici Colerus 1: 274 (c. 1645). Broman Glys. 3: 21 (c. 1730). —
-FLANK. hudflik. Sedan slog han honom på näsan att een hudeflank folgde .. (med) och bloden ran. VDAkt. 1670, nr 3. —
-FLÄNGA, -KÖPARE, se A. —
-LAPP, -LÖS, -LÖSA, se A. —
D (†): HUDO-LÖS, se A.
-HUDAD, p. adj. försedd med (så l. så beskaffad) hud; ss. senare led i ssgr, t. ex. GROV-, TJOCK-HUDAD. —
HUDGAD, p. adj. [jfr nor. dial. hudgast, överdragas med hud (om sår)] (†) jfr HUDAD. Hudgadh, medh hud öfwerdragen. Linc. (1640; under pellitus). —
HUDIG, adj.
-HUDING, m. l. r. om djur med så l. så beskaffad hud; i sht i pl.; ss. senare led i ssgrna TAGG-, TJOCK-HUDING(AR).
Spoiler title
Spoiler content