publicerad: 1932
HUGGARE hug3are2, om person m.||ig., om djur m. l. r., om sak r. l. m.; best. -en, äv. -n; pl. =.
Etymologi
a) motsv. HUGGA, v.1 3 a: person som (yrkesmässigt) fäller träd l. avvärkar skog. Möller (1745). SvD(A) 1929, nr 350, s. 20. — jfr ROT-, TIMMER-HUGGARE m. fl.
b) (bygdemålsfärgat) motsv. HUGGA, v.1 3 b: person som mejar säd o. d. Landsm. V1II. 1: 6 (1887). Hörlén GSed. 113 (1914).
d) motsv. HUGGA, v.1 8; numera bl. ss. senare led i ssgr. 2Krön. 2: 18 (Bib. 1541; om stenhuggare). — jfr BELÄTE-, BILD-, FIL-, GATSTENS-, KVARNSTENS-, STEN-HUGGARE m. fl.
2) (vard.) person l. sak som (i ngt avseende) särskilt utmärker sig l. framstår (framför mängden); baddare, best, bjässe, överdängare, ”hejare”, kaxe, matador. Det var en huggare till karl att kunna tala. Posten 1768, s. 87. Han är .. en huggare på käglor. Hagberg Shaksp. 6: 268 (1849). Det var en huggare — både att spela viol och att vara enkel och hygglig emot mig. UTroili (1858) hos Kjellin Troili 2: 40. Det var mig en huggare att se rolig ut. Ödman UngdM 1: 8 (1862, 1881). Wigström Folkd. 2: 194 (1881). — särsk.
a) om ngn l. ngt som utmärker sig för en ovanlig storlek, grovhet, vikt o. d. En huggare till gädda. Nordforss (1805). Jag satte en duktig huggare till punkt på det tomma papperet. Törneros Brev 1: 236 (1825; uppl. 1925). Hvad är det för en lång huggare? Quennerstedt Torneå 1: 100 (1901). — jfr GROVHUGGARE, sbst.2
b) (†) person som är ”grov i mun”; grobian, grovhuggare (se GROV-HUGGARE, sbst.1). Nordforss (1805). — jfr PLUMP-HUGGARE.
c) i sg. best. användt som ett slags (lindrigare) svordom: ”baddaren”, ”tusan”, ”katten”; äv. i gen. ss. adv.: väldigt. Det var huggaren till karl. Det var tråkigt som huggarn. Wennerberg Bref 1: 179 (1847). Det ska' huggarn bo på det här hotellet vidare. GHT 1889, nr 250 B, s. 3. Huggarns goda äpplen du. Lieberath Knekt. 116 (1914). Men si på huggarn. Sjöberg Kvart. 513 (1924).
4) [jfr t. hauer, hieber] mil. motsv. HUGGA, v.1 1: huggsabel, huggvärja; särsk. om ett slags sabel använd för beväpning av vissa underbefäl o. trupper, numera bl. av flottans handtvärks- o. ekonomiavdelningar. BoupptSthm 1673, s. 3 b (1672). De vid Flottan bruklige så kallade huggare .. äro ämnade att användas både som hugg- och stötvapen. LednHandterHugg. 39 (1841). Svenska infanteriet aflade värjor och antogo huggare år 1758. Jochnick Handgev. 128 (1854). De korta sidogevär .., hvilka under namn faskinknifvar och huggare, bäras af en del underbefäl och trupper. Billmanson Vap. 93 (1882). 2NF (1909).
b) bärgv. om den nedersta, vanl. mejselformade delen av vissa slags djupborr som användas för letning efter l. utvinning av stenkol, olja, salt o. d. Stångborren .. (bestod) af en .. järnstång, försedd i nedre ändan med ett mäjselformadt stålstycke, den s. k. huggaren. NordT 1878, s. 136. Mortensens borrapparat, den s. k. vattenborren, med 3-tums (9 cm.) huggare. 5SvGeolU 6: 198 (1915).
6) [jfr t. hauer] (numera knappast br.) motsv. HUGGA, v.1 10: huggtand (se d. o. 1); bete. RelCur. 343 (1682). Med sine långa och krokote Huggare fälte .. (vildgalten) omkull sielfva Trän. Ehrenadler Tel. 949 (1723). Adlerbeth Ov. 202 (1818).
7) [möjl. utvecklat ur 2] (†) stor sup l. snaps. Badande sin svullna gom med en huggare pomerans. Bellman SkrNS 2: 374 (1782). Weste (1807).
Avledn.: HUGGERSKA, f.
SAOB
Spoiler title
Spoiler content