SAOL     SO     SAOB     Alla tre   läs på saob.se
SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1932  
HURRA hur3a2, v.1 -ade. vbalsbst. -ANDE; jfr HURR.
Etymologi
[jfr sv. dial. hurra, snurra, vina, d. hurre, snurra, surra, nor. hurra, virvla, dundra, shetl. hurr, snurra, virvla, surra, spinna (om katt), eng. (dial.) hurr, surra, brumma, morra (om hund), mht. o. t. hurren, vara i hastig rörelse; urspr. ljudhärmande; jfr HURR o. HURRA, sbst.1]
1) (†; jfr dock a o. b) surra; brumma; knarra; susa. Hwad är för wästan wind, såm mån så saktlig hurra / Åm mina öron? LejonkDr. 70 (1689); jfr 2. Til Liudet äro .. (horsgöken o. rördrommen) fuller mycket ljke, som höres af them, näml. et hurrande. Broman Glys. 3: 285 (c. 1730). Under en hurrand' ek en gong sig hvilade Daphnis. Palmfelt Ecl. 27 (1740; Vergilius: sub arguta .. ilice). Sahlstedt (1773). En slags dödstystnad utbredde sig (vid det annalkande åskvädret) öfver nejden .., sjelfva myggsvärmarne vågade ej hurra, som vanligt, vid ljusets nedgång. Bremer FamH 2: 148 (1831). — särsk. med mer l. mindre förbleknad bet.
a) (vard., fullt br.) i uttr. (göra ngt) så det hurrar efter det l. efter, stundom om det, äv. (i Finl.) enbart så det hurrar, så det ”visslar” l. ”sjunger” efter det, ”med en väldig kläm”. Han kastade käppen, så det hurrade efter. Sahlstedt (1773). Hedberg 4År 295 (1858). Fredrik V af Pfalz blef slagen här, så att det hurrade om det! Strindberg HMin. 2: 275 (1905). Han fick plikta så det hurrade. Bergroth FinlSv. 247 (1917).
b) (vard., fullt br.) i p. pr. i attributiv ställning l. adverbiellt ss. förstärkningsord (av mera obestämd innebörd): ”sjungande”, ”rungande”, ”förskräcklig”, ”faslig” o. d. Detta hurrande elände. Högberg Frib. 165 (1910). Det var hurrande kallt. VeckoJ 1919, nr 7, s. XII. — (vulg.) i svordomar o. bedyranden. Å du hurrande jävel, hvad det var sjö (dvs. sjögång)! Engström Bläck 146 (1914). jfr SJU-HURRANDE.
2) (numera bl. bygdemålsfärgat i vissa trakter) röra sig l. fara omkring med stor hastighet; svänga l. virvla kring; snurra rundt. Där rände foort en Hiort, ock hurrand' Hornen wreed. Columbus BiblW A 2 a (1674). (Bromsen) kring Lejon-näsan hurrar. GFGyllenborg Vitt. 2: 107 (1795; rimmande med surrar). Han är nästan själv ett hurrande urväder. Törneros Brev 1: 3 (1823; uppl. 1925).
3) (†) med prep. med: svänga med (ngt). Låtom oss surra, / Med hattarna hurra, / Som jag. Bellman 3: 54 (1790).
4) (i Finl.) (under hurrarop) kasta (ngn) upp i luften för att hylla (honom), ”hissa”; jfr HURRA, v.2 Tavaststjerna Aho Folkl. 149 (1886). Dagens skald Topelius och Ilmoni hurrades flere gånger af officerarne. Heinricius Ilmoni 256 (1912).
Särsk. förb. (i allm. till 2; bl. bygdemålsfärgat i vissa trakter): HURRA AV10 4. ge sig av l. sätta i väg med susande fart. Dalin (1852). —
HURRA FÖRBI10 04. fara förbi i susande fart. LBÄ 4: 12 (1797). Dalin (1852). —
HURRA OM10 4. eg.: snurra rundt; bildl. med prep. med: ”valsa om med”, ta itu på skarpen med (ngn). Jag må då säga, att det är ruter i honom. Kära hjärtanes så han måtte ha hurrat om med dem allesamman! Bergman HNådT 146 (1910). —
HURRA OMKRING10 04 l. KRING4. hastigt fara omkring; virvla l. snurra omkring. Brömsen plä wäl roligt snurra / Och omkring i Lufften hurra. Achrelius Mor. A 2 a (c. 1690). Sahlstedt (1773). —
HURRA OPP, se HURRA UPP. —
HURRA TILL10 4. (enst.) till 1: surra till. Det hurrar till, det surrar till med svajande gnäll. Karlfeldt FlPom. 20 (1906). —
HURRA UPP10 4 l. OPP4. jfr UPPHURRA.
1) hastigt fara upp. En kull af Rapphöns hurrar opp. Liljestråle Fid. 591 (1772).
2) med prep. med: taga itu på skarpen med l. sätta fart i (ngn l. ngt). När hon .. varit ute och hurrat upp med pigorna i köket, så att de förskrämda och rödögda stucko sig undan här och der i vråarne. Hedberg Gator 395 (1889). Högberg Storf. 127 (1915).
3) (i Finl.) jfr HURRA, v.1 4. ZTopelius (1833) hos Vasenius Top. 1: 469. Gossarna hurra brudgummen i brudstugan upp i brudhimmeln, och höres långa vägar ropet: ”alla raska gossar, hurrah, hurrah”. Hembygden 1911, s. 88.
Spoiler title
Spoiler content