SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1932  
HURRA hura4 (hu´rra el(ler) hurra´Weste; húrra o. hurrá Dalin; — ∪ Bellman 3: 74 (1768, 1790), Snoilsky 3: 26 (1883); ∪ — Bellman 3: 266 (1780, 1790)), interj. o. sbst.2, n. ((†) r. Tersmeden Mem. 4: 278 (1768)); ss. sbst. best. -t, pl. = (BL 14: 366 (i handl. fr. 1813) osv.) l. -n (VFl. 1913, s. 52, GbgAB 1919, nr 64, s. 5) ((†) -s CGvBrinkman (1833) hos Wachtmeister Brinkman 27); pl. best. -na.
Etymologi
[jfr d. hurra, holl. hoera, eng. o. t. hurrah; trol. etymologiskt samhörigt med HURRA, v.1 Ordet synes hava inkommit i sv. från engelskt sjömansspråk ss. jubel- o. hyllningsrop; dess senare militära anv. torde bero på invärkan (under Napoleonskrigen) av det ryska stridsropet urá, som sannol. är av turkotatariskt urspr. Jfr HIdeforss i StAKock 271 ff. (1929). — Jfr HURREJ]
I. interj.; utrop för att uttrycka glädje o. jubel, hyllning, bifall l. uppmuntran; särsk. ss. samfällt, taktmässigt l. rytmiskt avvägt hyllningsrop (vid ett utbragt leve för ngn l. ngt); förr ofta o. ännu emellanåt inledt av hipp (se HIPP, interj. 2); mil. äv. äggande stridsrop, då infanteritrupp går till bajonettanfall l. rytteri gör chock. Hurra, courage! / Lustigt bagage! / Friskt i flaskan, hej! Bellman 3: 74 (1768, 1790). Sahlstedt (1773; angivet ss. brukligt bland sjömän). Hurra för alla vackra flickor! Weste (1807). Huru förhålla Flanqueurerne sig när signalen till sluten Svärm-Attaque gifves? Ropa Hurra, gifva eld på 30 à 40 alnar ifrån fienden och attaquera. Löwenhielm ExamCavTj. 1: 181 (1812). Lagerlöf Troll 2: 70 (1921). — särsk. bildl. i uttr. ropa hurra, jubla, utbrista i glädjeyttringar. En utställning .. är ett .. vanskligt företag .. försiktigt folk ropade därför icke genast hurra. NDAVL 1909, nr 258, s. 4.
II. sbst.: hurrarop. Ett trefaldigt, fyrfaldigt hurra. Vi .. gjorde aftal att under polska och ringdans obligera min moder .. komma i ringen, upphöja henne på en stol och under hurra och stoj dricka hennes skål med lyckönskan på dess födelsedag. Tersmeden Mem. 3: 73 (1741). Ett gladt hurra, ett högt hurra / För hvarje man, som kämpat bra! Runeberg 2: 100 (1848). Besättningen mannade reling och hälsade Drottningen med fyra utdragna hurran på flottmanér. VFl. 1913, s. 52.
Ssgr: HURRA-BAS30~2, i bet. 1 m., i bet. 2 r. l. m.
1) (numera föga br.) urspr.: karl (med kraftig basröst) som lejts att ropa hurra för Karl XIV, då han (under sina senare år) visade sig ute (på Stockholms gator) i vagn l. till häst; medlem av klack; person som är bland de högljuddaste deltagarna i demonstrationer o. opinionsyttringar (på gatan l. i press o. offentlig diskussion o. d.); gaphals, skrikhals, ”skränfock”. Liljecrona RiksdKul. 479 (1841). Blanche Våln. 315 (1847). De flera hurrabasar, vi fångat (vid ett upplopp i Göteborg 1799). Wingård Minn. 8: 92 (1848). (Aftonbladet o. Almqvist ha) fått nio tiondelar af landsortstidningarne till hurrabasar. Palmblad Solförm. 73 (1851). LdVBl. 1885, nr 129, s. 3. Massornas majoritet, hurrabasarna. Lindqvist Herrgårdsh. 136 (1921).
2) (ny anv.) dundrande bas, grov basröst. Östergren (1928).
-ROP30~2, äv. 03~2. PT 1791, nr 98, s. 2. Den ursinniga (student-)hopen (upphävde) höga hurrarop. JASjögren (1817) hos Heinricius ÅboAk. 61. De rungande hurrarop, som följde på lefvet för d:r Hedin. PT 1913, nr 250, s. 3.
Spoiler title
Spoiler content