HURRIL hur3il2, r. l. m.; best. -n, äv. -en; pl. -ar.
Etymologi
[jfr sv. dial. (Skåne) hurrel, virvel, ä. d. hurl, virvel; avledn. av HURRA, v.1, l. (kanske snarare) utvecklat ur HURVEL;jfr med avs. på ändelsevokalen RÄNNIL]
(vard.) örfil, sittopp, i sht om kraftig (”sjungande” l. ”rungande”) dylik. Björkman(1889). Han fick en ”hurril”, så han vacklade. Nyblom Minn. 1: 114(1904). Oterdahl Skram 245(1919).
