publicerad: 1932
HÅG hå4g, äv. (numera bl. ngn gg, särsk. i bet. 1 o. 2, med arkaistisk färgning i poesi o. vitter stil, ävensom i vissa ssgr) HUG hɯ4g, r. l. m.; best. -en; pl. (†) -ar (Laurel ÅmVetA 1747, s. 5).
Ordformer
(hug (hugh, hugher, huug) 1525—1924. hog (hogh, hoger, hoog(h)) 1524—1879. håg (hågh) 1620 (: hågfälle) osv.)
Etymologi
[fsv. hugher, hogher, själ, sinne, tanke, mod, sinnelag, motsv. ä. d. hug, d. hu, nor. hug, isl. hugr, got. hugs, fsax. hugi, mnl. hoghe, holl. heug, feng. hyge, fht. hugu, hugi, alla med bet.: håg, sinne, delvis äv.: fröjd, glädje; av ovisst urspr. — Jfr HOGTORN, HUGN, HUGNA, HUGNAD, HUGNELIG, HUGNESAM, HUGSA, HÅGSE(N)]
1) (numera i sht i poesi o. högre stil; jfr dock b η, ι) om det i människan som tänker, känner o. vill l. om själen uppfattad ss. säte för tankar, känslor o. vilja: sinne; själ; icke sällan i (mer l. mindre tautologisk) förb. med sinne (ngn gg själ l. hjärta). Iach finner en annor lagh j mina lemmar, som fäcta emoot them lagh som j min hogh är. Rom. 7: 23 (NT 1526); jfr b. O, tu härlighetens skien, / Lius, af Fadrens lius utgångit, / Giör vår hog från mörckret ren, / Som vårt hierta håller fånget. Lagerlöf Vitt. 86 (1694); jfr Ps. 1819, 328: 3. (Allt vad mannen sagt o. gjort) sken stadigt som en lysande stråle uti hennes Hug och Sinne. Lagerström Bunyan 2: 10 (1727). En sann folksång måste .. uppspira ur Folkets egen hug. SvLitTidn. 1818, sp. 361. Det var Perikles' mening, att Aten skulle bli en uppfostrarinna för hela Grekland till skönhetslängtan och ädel håg. Grimberg VärldH 2: 423 (1927). — särsk. i mera specialiserad anv.
a) [jfr motsv. anv. i fsv.] (†) förstånd, förnuft; tänkande, tanke (ss. förståndsvärksamhet; ofta mer l. mindre konkret uppfattad). Tw skal elska thin herra gudh aff alt titt hierta, och aff alla thina siäl, och aff all thin hogh. Mat. 22: 37 (NT 1526; NT 1883: af allt ditt förstånd; gr.: ἐν ὅλῃ τῇ διανοίᾳ σου). Så opte thå löper minn hugh om kringh, / hure iagh thenn klaffere må vmgånge. Visb. 1: 7 (1572). Vthi thenne menniskiornas siäl är tweggiahanda krafter. Then första, är menniskiones förnuft, hogh eller förstånd. Then andra, hennes wilia och benägenhet. Phrygius HimLif. 110 (”101”) (1615). När man nogha wil tilskoda, och medh reenan hugh öfwerläggia, hwad Målet (dvs. språket) .. är för en ting. Stiernhielm Fateb. Föret. 2 b (1643). Nordenflycht Skaldek. 4 (1744). Creutz Vitt. 76 (1759).
b) [jfr motsv. anv. i fsv.] om själen uppfattad ss. säte för föreställningar, tankar o. minnesbilder; stundom mer l. mindre närmande sig till l. övergående i bet.: minne, särsk. i uttr. gå ur hågen, utplånas ur ngns minne, falla i glömska, glömmas bort. RA 1: 374 (1544). Väl betänker jag, att den som kommer utur synen, så kommer han utur hugen. Ekeblad Bref 1: 376 (1654). Eder dygd gör mig försäkrad, at åminnelse och tacksamhet aldrig gå utur Eder håg. Tessin Bref 1: 32 (1751). Östergren Dikt. 61 (1871). Stora planer, som Cæsar välvde i hågen. Grimberg VärldH 4: 183 (1930). — särsk. i en del stående uttr. (i fråga om ett ofta känslo- l. viljebetonat tänkande; jfr c).
α) hava ngt (äv. ngn) i hågen, förr äv. i håg, hava ngt (ngn) i tankarna, tänka på ngt (ngn); i sht: hava ngt i sinnet, umgås med planer på l. ruva på ngt, hava för avsikt att göra ngt. G1R 2: 258 (1525). Herre tu vthransakar migh, / Och känner migh fullnoga, / Jagh sitter eller står, är alt för tigh, / Och hwad jagh hafwer i hoge. Ps. 1695, 103: 1. Ha Gud i hågen. Weste (1807). Man kan icke allt veta, hvad den nye Perikles (dvs. Ludvig I i Bajern) har i hågen. Rydqvist Resa 195 (1838). Wulff Värsb. 3 (1896).
β) (numera mindre br.) ngt (äv. ngn) ligger ngn i hågen, förr ngn gg enbart ngt ligger i hågen, ngt (ngn) intager en förhärskande plats i ngns tankar (i sht ss. föremål för hans längtan l. åtrå), ngns tankar kretsa (jämt) kring ngt, ngn har ngt (ständigt) i tankarna l. tänker (oavlåtligt) på ngt, tanken på ngt vill icke släppa ngn. Ted pröffues nu huad länge haffuer legedh i hugen. HB 2: 339 (1597). Alhambra låg mig alltjemt i hågen. Lundgren MålAnt. 1: 167 (1849, 1870). Jolin UHansDr. 64 (1860).
γ) ngt (äv. ngn) leker (ngn gg spelar) ngn i hågen l. i ngns håg, ngn gg enbart ngt leker (spelar) i hågen, ngt (ngn) upptager l. sysselsätter livligt ngns tankar o. fantasi; i sht om ngt som värkar lockande l. tilldragande l. förefaller önskligt l. eftersträvansvärdt; jfr c α. Rosenfeldt Vitt. 163 (c. 1700). Den där Flickan lekte i min håg. Säfström Banquer. N 3 a (1753). Den tid (dvs. barndomen), då hoppets oförstådda gyckelbilder spelte i hågen. Rydqvist i 2SAH 12: 319 (1827). En sådan partibildning har länge lekt politiska teoretiker i hågen. LD 1931, nr 171, s. 2.
δ) ngt rinner, förr äv. faller l. kommer ngn i hågen, förr äv. i håg, ngt faller ngn in, ngn får en idé l. ett hugskott, ngn kommer (plötsligt) att tänka på ngt; äv. (förr äv. med personsubj.): ngn erinrar sig ngt (l. ngn); beträffande sistnämnda bet. se vidare 6 a. Vj .. gaffuom bescriffuit paa et register huad huar vtgöra skulle (i manskap l. pänningar) besynnerliga the oss i hoghen kommo. G1R 1: 194 (1524). Giör hwad dig rinner i hug Stiernhielm Herc. 252 (1648, 1658). Alle mine synder föllo mig ock i hågen. Lagerström Bunyan 1: 49 (1727). Att Enhörning lidit väl förtjent, kom .. icke Elias i hågen att tvifla på. Almqvist Mål. 137 (1840). Dymling SjälKraft. 172 (1916).
ε) (†) lägga ngt på hågen (äv. på sin håg), i sitt sinne inprägla ngt (som är ägnat att invärka på ens handlande); lägga ngt på minnet; behjärta ngt. VDAkt. 1681, nr 215. Posten 1769, s. 409. På hågen / Läggen detta rådet bara. Stagnelius (SVS) 1: 97 (c. 1815).
ζ) [jfr fsv. vm guþ skiuter oss nokat i hugh] (†) skjuta ngn ngt i hågen l. ngt i hågen på ngn, ingiva ngn en idé l. tanke l. föreställning o. d.; särsk. om god l. ond andemakt (Gud l. djävulen). Imedlertijdh förwente han hwad som Gudh kan them på bådhe sijdhor skiutha i hoghen. ArkNorrlHembygdsf. 1923, s. 25 (1661). Liljestråle Kempis 123 (1798).
η) (fullt br.; äv. vard.) slå, förr ngn gg äv. kasta ngt (äv. ngn) ur hågen, släppa l. uppgiva tanken på ngt (l. ngn, särsk. på att vinna ngns kärlek), avstå från ngt; ge ngt på båten; slå bort alla tankar på ngt; förr äv.: (ofrivilligt) glömma bort ngt. Schroderus Os. III. 2: 353 (1635; i fråga om ofrivillig glömska). Att .. kasta uthur hogen all tancka om Echtenskaps upbyggande än på en tyd. VDAkt. 1697, nr 358. Tankan, at slå henne ur hågen, förde döden i hans hjerta. Ekelund Fielding 143 (1765). Nu måste du dock slå jagten ur hågen. Runeberg 1: 6 (1832). Malmberg Fiskebyn 50 (1919).
ϑ) (†) komma i håg ngt (jfr 6 b), med personsubj.: påminna l. erinra om ngt. R(iks) Cantzleren kom och i hugh, att medh vandtmakerijt skulle och så vara beskaffat, att man icke nödgades att köpa kläde däruthe. RP 9: 199 (1642).
ι) taga Gud i hågen; i sht (vard., med skämtsam anstrykning) medelst och förbundet med ett följande handlingsverb: beslutsamt o. i förlitande på försynen, på sin tur l. lycka ge sig in i ett företag l. äventyr vars utgång synes oviss nog. Nu seen i huru här står till, tagen gudh i hugen och till Styrkio, Nembl(igen) att blifwa min wähn. VDAkt. 1718, nr 316. Jägaren tog Gud i hågen och bössan på ryggen samt begaf sig i väg. Hemberg ObanStig. 61 (1896).
c) [jfr motsv. anv. i fsv.] om det i människan som känner o. vill l. om sinnet uppfattat ss. säte för av föreställningar, tankar l. minnesbilder bestämda känslor, stämningar, begär l. önskningar o. d. Med sorgsen håg. Sorgsen i hågen. Fosz 565 (1621). Thet wärker intet i hug som wärker i häl, sägs, ther en hafwer gått effter een ting, och giort sin flijt om at vthrättat: Så hafwer han förnögdt sitt Sinne. Stiernhielm WgL 105 (1663). Alt thet hon (dvs. människan) med ögonen åskådar och med hugen eftertraktar. Block MotalaStr. Dedik. 6 (1708). Han var så glad i hågen. Tegnér (WB) 5: 78 (1825). (Seglarn älskar) hafvet af hela sin håg. Oscar II I. 1: 3 (1858, 1885). Hansson NVis. 10 (1907). — särsk. (delvis närmande sig till l. övergående i 3) i vissa stående uttr.
α) ngns håg l. hågen leker på ngt (förr äv. på ngn), ngn längtar efter l. åtrår l. eftersträvar ngt (l. att vinna ngns kärlek); ngn har sitt intresse riktat på ngt; jfr b γ. SthmTb. 8/8 1547. Någon .. som mehr leker hogen på (dvs. som hon hellre vill hava till man). Murenius AV 148 (1646). Werlden är .. then himmel the åtrå / Och hennes glädie är thet hogen leker på. Spegel ÅPar. 22 (1711). Wigström Folkd. 1: 272 (1880).
β) ngns håg står till, förr äv. på ngt, ngn längtar efter l. åtrår l. eftersträvar l. har sitt intresse riktat på ngt, ngt är föremål för ngns längtan l. åtrå. På winst står theras hugh försan. Fosz 283 (1621). Nicander 1: 50 (c. 1830). Länge hade min håg stått till att få göra ett .. besök i Finland. LfF 1903, s. 89.
γ) [jfr fsv. wändhe han sin hogh till enna iomffru] (mindre br.) vända sin håg l. hågen till, förr äv. på ngt, förr äv. lägga l. slå l. sätta sin håg på l. till ngt, ägna sitt intresse åt ngt, göra ngt till föremål för sitt intresse l. sina strävanden; äv. vända, förr äv. slå sin håg till ngn, fatta kärlek till ngn. Rudbeckius KonReg. 204 (1615). (Han) fick .. ett gudheligit begär at leffua vthi ett Ehrliget Echtenskap, .. slåndes sin Hugh til Ehresamme Hustru Anna, S(alig) Hans Hilles .. effterlåtna änkia. Wallius JEriksson 44 (1620). På Rijkdom hwem haar satt sin hogh, / Är arm, fast han än hafwer nogh. Palmchron SundhSp. 240 (1642). Nu sedan jag min håg på rim och Verser lagt. Brenner Dikt. 2: 103 (1696). En verldenes träl .. slår sin håg på detta jordiska. Nohrborg 1013 (c. 1765). Almqvist Lad. 28 (1840). Varpå beror .. att ingen lever belåten / med den lott, som han valt eller slumpen lagt i hans händer / medan han prisar lyckliga dem, som vänt hågen till annat? Risberg HorSat. 5 (1922).
2) [jfr motsv. anv. i fsv.] (nästan bl. i poesi o. högre stil) (medfödd) själsläggning, (inneboende) sinnesart; sinnelag, kynne; (tillfällig, övergående) sinnesförfattning, sinnesstämning; i sht med kvalificerande bestämning. Bureus Suml. 28 (c. 1600). (Jag hyser den tillförsikten att) Ehrs Nåde slijkt anseer / Ey effter Wichtigheet, men aff hwad Hugh thet skeer. Arvidi A 3 b (1651). Menighetens håg kan sig förändra snart. Kolmodin QvSp. 2: 494 (1750). Att vakta på gettren blef dagen mig lång; / Jag bytte om håg och sinn'. Geijer I. 3: 180 (1811). (Naturen) gaf dig stolt och ädel hug. Kullberg Tasso 2: 148 (1860). Den onde hågen slår djupare rötter, ju längre den får råda. Rydberg Vap. 351 (1891). Ahnlund Oljob. 200 (1924).
3) [jfr motsv. anv. i fsv.] böjelse, benägenhet, lust (för ngt, att göra ngt); fallenhet (för ngt); intresse (för ngt); stundom närmande sig till l. övergående i bet.: kärlek, tillgivenhet; i sht med prep. för (förr äv. till) l. att o. inf.; ofta i förb. håg och fallenhet. G1R 14: 70 (1542). Så framptt I hafue hugh thill fredh och vänligh förlickningh. AOxenstierna 2: 115 (1612). Dhet man intet kan fåå, är bäst at wända hoghen ifrå. Grubb 93 (1665). Hogen drager halfva lasset. Lind (1749; ordspr.). Hans hog ledde honom till Cantzliet. Höpken 1: 273 (1777). Bristande håg och fallenhet för yrket. FörordnLots. 1827, s. 90. Det gäller att vända Axels håg från detta Sodom och Gomorra, detta olycksaliga Theaterlif. Jolin Kom. 19 (1845). Oterdahl En (1927). — särsk.
a) (†) i uttr. hava (äv. bära) håg till l. för ngn, hysa kärlek till l. vänskap l. tillgivenhet o. d. för ngn. OPetri Kr. 276 (c. 1540). Hon (hade) burit hem (fästmans-)gåfuorna, hafft hog till andra. ConsEcclAboP 462 (1660). De som håg til henne (dvs. äran) bära. Brenner Dikt. 1: 176 (1709, 1713). Tilförne är berättadt, huru Västgötarne .. ingen håg hade för Gamla Konunga-ätten. Dalin Hist. 2: 23 (1750).
b) (†) i uttr. fatta håg till l. för ngt l. ngn l. att göra ngt, få intresse för l. lust till ngt; fatta kärlek till ngn. Thorfin Karlsemne .. fattade hug til Gudrid, begärandes henne til Hustru. Peringskiöld Hkr. 1: 341 (1697). Linné Sk. 190 (1751). Huru skulle en menniska .. kunna fatta någon håg att bättra sig, om (osv.). Franzén Pred. 1: 198 (1841).
4) [jfr motsv. anv. i fsv.] (†) friskt mod; självkänsla; tillförsikt; mod, tapperhet. Wäxer min Rog, så wäxer min hog .. (dvs.) Ökas godzet, så ökas och modet. Grubb 883 (1665). Hiertat sig i ängslan miste, / Och förlore hog och mod. Frese AndelD 55 (1726). Ehuru Grenadiererne med mycken hug och tapperhet attaquerade. SvMerc. V. 2: 139 (1759).
5) [jfr motsv. anv. i fsv.] (föga br.) vad som rör sig i ngns sinne av tankar o. känslor (önskningar o. förhoppningar, farhågor, tvivel osv.). Thett är och ingenn i werden till, / .. som iagh minn hwgh före seije will, / eller huad mig kommer i sinnetth. Visb. 1: 6 (1572). Sander i 3SAH 4: 35 (1889).
6) [utvecklat ur 1 b δ; jfr fsv. koma i hugh] i förb. komma i håg l. (numera alltid hopskrivet) ihåg, i poesi ngn gg komma håg, minnas. — jfr IHÅGKOMMA.
a) (†) opers. l. med saksubj.: erinra sig (ngt). Oss kommer j hogh, at then förföraren sadhe ... Mat. 27: 63 (NT 1526; Bib. 1917: vi hava dragit oss till minnes). RARP 1: 52 (1627). VDAkt. 1751, nr 328.
b) med personlig konstr. (jfr 1 b ϑ).
α) erinra sig (ngt l. ngn), draga sig till minnes, återkalla i minnet; förr äv. i uttr. komma sig ihåg ngt. Iagh kommer nu wel jhogh hwadh iagh medh honom talat haffuer. Jer. 31: 20 (Bib. 1541). Huatt ordh the hadhe sijnn emellenn, kom- [m]er hann sigh well ij hugh. SkrGbgJub. 6: 513 (1604). Jag kommer icke ihåg, var jag sett honom. Auerbach (1909).
β) lägga (ngt) på minnet; hålla l. bevara (ngt l. ngn) i minnet; icke glömma (bort) l. förgäta (ngt l. ngn); stundom övergående i bet.: tänka på, betänka, taga i betraktande. Kommer jhogh Mose mins tienares Lagh. Mal. 4: 4 (Bib. 1541). Kom i hug: Här gå 18. gr(an) på 1. Lod. Stiernhielm Arch. M 1 b (1644). Kommen håg min varning. Hagberg Shaksp. 5: 365 (1848). Det skall jag komma ihåg. Auerbach (1909). — särsk.
α') (vard.) i uttr. kom det ihåg! äv. kom ihåg det! övergående i bet.: det kan du lita på l. vara övertygad om; i sht efter hotelse. Tack, hjertligt tack! Du har inte gjort detta för inte! Kom det i hog! Strindberg RödaR 63 (1879).
β') (vard.) i uttr. komma ihåg ngn (för ngt), innebärande hot om vedergällning, när tillfälle erbjuder sig, för tillfogad oförrätt l. förolämpning. Berndtson (1880). Det skall jag komma ihåg dig för! Auerbach (1909).
γ) (i sht vard.) hava (ngn) i åtanke (med skänk l. gåva, i testamente, vid tillsättandet av en plats o. d.); ofta med prep. med. (Jag) beder tienstligen min herre ville komma migh ij hugh om dett jagh tillförende schrivitt haver. OxBr. 6: 15 (1627). Komma i håg en med en ting. Weste (1807). Komma ihåg ngn i sitt testamente. Auerbach (1909).
δ) (ngt vard.) i uttr. komma ihåg sig, samla sig; hava tankarna samlade; äv.: erinra sig l. tänka på sin värdighet l. ställning o. d.; i sht i nekad sats: glömma sig, försäga sig, göra sig skyldig till en distraktion l. taktlöshet o. d., förplumpa sig. RelCur. 49 (1682). Kom ihog Er sielf, var omöjelig så mekug och flepug och så tepug. Amman 78 (1756). Han kom intet ihåg sig, utan viste fram skriften. Widegren (1788). Vi (hade) redan tagit med handen åt mössan, men så kommo vi ihåg oss (dvs. kommo ihåg att vi icke voro bekanta), togo bort handen och gingo förbi hvarandra med lifligt deltagande. PT 1895, nr 206, s. 2. Lagerlöf Holg. 1: 224 (1906).
Ssgr: A: (1 c) HUG-BEVEKANDE, p. adj. (†) som beveker l. rör sinnet på ngn. Mijn Cithara, / Och hug-beweekand' wijser. Stiernhielm Fred. 15 (1649; yttrat av Apollo). —
(1 c) -BRÄNNARE, m. (enst., †) person som sätter ngns sinne i brand. Stiernhielm Cup. 4 (1649, 1668; om Kupido). —
-FALLA, se B. —
(1 c) -FAST. (numera bl. ngn gg med arkaistisk färgning) som är fast i hågen; ståndaktig; orubblig. Hermelin DuFour B 5 a (1683). Den man, som hugfast följer det rättas stråt, / hans sinnes jämnmod störs ej af hopens skri. Janzon Hor. 104 (1899; lat. orig.: Iustum et tenacem propositi virum).
-FULL. (hug- 1672—1915. håg- (hog-) 1681—1896)
1) (numera bl. i poesi o. högre stil, med en viss ålderdomlig anstrykning) till 2: själsstor; manligt stolt o. ädel; modig; oförskräckt, tapper; käck o. frisk i hågen. Hialmar then hugfulle. Verelius Herv. 51 (1672; isl. orig.: hinn hugfulli). Jag helsar uråldriga bygder, / Der hugfulle männer än bygga och bo. Nybom SDikt. 1: 191 (1861, 1880). Nu (efter Balders död) är ändad hvarje / hugfull hjeltehärnad. Rydberg Dikt. 1: 69 (1876, 1882). Flensburg Sång. 133 (1915).
2) (†) till 3: full av intresse, intresserad; nitisk; äv. med prep. till: som har lust till l. är benägen för (ngt). Folck som der til wore hugfulle. Hiärne 2Anl. 387 (1706). Skicklige och hugfulle Scholæ-Karlar, som med godt besked förrätta hvad dem anbefallt är. VDAkt. 1787, nr 298. Dalin (1852).
Avledn.: hugfullhet, r. l. f.
1) (numera bl. ngn gg i poesi o. högre stil, med en viss ålderdomlig anstrykning) till HUGFULL 1. Skandia 1: 137 (1833). Ynglingar, .. som i hugfullhet, i styrka och mod, i vapenöfningar och idrotter voro jemlika. Strinnholm Hist. 2: 511 (1836).
2) (†) till HUGFULL 2: lust, böjelse. CGNordforss i 2SAH 10: 268 (1822). Hans mindre hugfullhet för krigiska värf. Strinnholm Hist. 1: 388 (1834). —
-FÄLLA(S), -FÄLLE, se B. —
(1 c, 3) -FÄLLIGHET. [bildat med anslutning till HÅG-FÄLLA(S), HÅG-FÄLLE] (†) böjelse, benägenhet. Rydelius Förn. 192 (1722, 1737). Den snabba hugfällighet för det utländska, hvilken med skäl plägar uppräknas bland svenska folkets arfsynder. Atterbom Siare 3: 341 (1844). —
-FÄSTA. (hug- c. 1755 osv. håg- (hog-) c. 1722)
1) (i högre stil) till 1 b: fästa l. inprägla (ngt) i minnet; komma ngn att (varaktigt) minnas (ngt); utgöra en (ständig) påminnelse om (ngt). Han (dvs. den döde Hjalmars ring) skall hos henne (dvs. Ingeborg) / Hugfästa sorgen. Fryxell Ber. 1: 25 (1823). Han, som ditt fall (Troja) med sin dikt hugfäste, Homerus. Janzon Prop. 3: 7 (1911). Kryckor och stavar, kvarlämnade av krymplingar till hugfästelse av helbrägdagörelsen med källans hjälp. Rig 1922, s. 60.
2) (i högre stil) till 1 b, i uttr. hugfästa minnet av ngn l. ngt l. ngns (l. ngts) minne, (högtidligt) ägna en (bestående) gärd åt ngns minne l. minnet av ngn l. ngt; utgöra en (varaktig l. förblivande) påminnelse om ngn l. ngt. Det är Carl Fredrik Adelcrantz' minne, som Svenska Akademien på denna sin högtidsdag velat hugfästa. Nyblom i 3SAH 5: 35 (1890). En mindre obelisk hugfäster (i Örebro) minnet af bröderna Olaus och Laurentius Petri. LbFolksk. 246 (1890). Siwertz Sel. 2: 140 (1920).
3) (†) till 1 c o. 3: fästa hågen l. sinnet på l. sitt intresse vid (ngt); äv. refl.: intressera sig (för ngt). Ehuru vähl jag snart en- och snart annorstädes mig hogfästade, såg jag dock åtskillige hinder (för giftermål), snart det ena snart det andra. ÄSvBiogr. 5: 162 (c. 1722). Schultze Ordb. 1090 (c. 1755). —
(1 c) -LEK. (hug- 1734—1807. håg- (hog-) 1732) (†)
2) hänryckning, extas; raptus. (Eng.) A Poetical rapture or Fury, (sv.) en poetisk huglek. Serenius Yy 2 b (1734).
3) diktande; vitter idrott. Huldrica som befalte mig Vers hogen ej nedlägga, / Til villig lydnad muntra kan och til ny hoglek ägga. Hiärne Högh. 183 (1732, 1742; i hyllningsdikt till Ulrika Eleonora). —
(1 c) -LEKA, v. (hug- 1718—c. 1755. håg- (hog-) 1734— c. 1755) (†)
1) i p. pf. ss. adj.: hågad, intresserad (för ngt). Flere huglekte Män i Sticktet. VDAkt. 1718, nr 309. Schultze Ordb. 2730 (c. 1755).
2) gäcka, uppehålla med fagert tal; äv. intr.: smickra sig med bedrägliga förhoppningar o. d. Serenius B 2 a (1734). Schultze Ordb. 2730 (c. 1755). —
(1 c, 4) -LITEN. (†) nedstämd (till sinnet), modlös, försagd. (Av alltför stor fattigdom) blijr Bonden hugliten och kleenmodig. Hiärne 2Anl. 315 (1706). —
-LÖS, se B. —
(1 c) -RETNING. (hug- 1683—1694. håg- (hog-) 1674) (†) sinnesretning, frestelse. Columbus BiblW F 1 a (1674). För all hugretning var så trygdt och fritt ditt sinne. TRudeen Vitt. 297 (1694). —
(1 c) -SJUK. (hug- 1664—1895. håg- 1907) [jfr isl. hugsiúkr] (ngn gg arkaiserande) sjuk till sinnet, mjältsjuk; nedslagen, dyster. Verelius Gothr. 243 (1664). När en misstancksfull och hug-siuk menniskia ser tvenne personer stå afsides och hviska hvar andra i öronen, så menar han, at the honom förtala. Rydelius Förn. 216 (1722, 1737). Lönnberg Holmfr. 348 (1895). Heidenstam Folkung. 2: 138 (1907). —
(1 b ζ) -SKJUTA. (†) ingiva (ngn en tanke l. idé, att göra ngt o. d.). VDAkt. 1674, nr 32. Gudh hughskööt oss intet att gifva honom wåra vota (dvs. röster till kyrkoherdebefattningen). Därs. 1689, nr 99. Därs. 1715, nr 263. —
(1 b ζ) -SKOTT. (hug- 1664 osv. håg- (hog-) 1615—1872) [fsv. hughskot]
1) (†) tanke l. idé, mening l. uppfattning som ingives ngn av en annan, särsk. av en god l. ond andemakt (Gud l. djävulen); ingivelse. Dieffuulsens onda ingiffuelser och hoghskott. Phrygius HimLif. 122 (1615). VDAkt. 1725, nr 106.
2) idé som ngn plötsligt får, infall; ogrundad mening, tom förmodan l. hypotes; ofta i förb. löst (lösa) hugskott. Spegel (1712). Hugskott af hjernor, som fått för mycket sjelfförtroende för att kunna låta bli att söka sanningen, och för litet ljus för att finna den. Runeberg ESkr. 1: 198 (c. 1835). Att skilja på äkta landvinningar (inom vetenskapen) och lösa hugskott. PedT 1896, s. 602. SvD(A) 1929, nr 331, s. 3. —
(1 a) -SNÄLL. (†) kvicktänkt, påhittig. Serenius (1734; under witty). Hugsnälle förslagne Odysseus. Johansson HomOd. 7: 168 (1844). —
-STARK. (hug- c. 1715—1918. håg- (hog-) 1690—1739)
1) (numera bl. ngn gg i högre stil med arkaistisk prägel) till 1 o. 2: som har en stark själ; modig; viljestark, viljekraftig. Hiärne 1Hdskr. 28 (c. 1715). Den kroppsligt svage men hugstarke mannen. Wisén i 2SAH 54: 96 (1878). Holmberg Tidsstr. 225 (1918).
2) (†) till 3: ivrig, nitisk, angelägen (att göra ngt). Hogstarck och ifrig i sin bön. Swedberg SabbRo 1557 (1690, 1712). Schenberg (1739). —
(1 c, 2) -STOLT. (numera bl. ngn gg i poesi o. högre stil) som har stolt håg, stolt i hågen. Den hugstolte Preussaren. Kullberg Bref 1: 64 (1844). Janzon Prop. 3: 63 (1911). —
(1, 2) -STOR. (hug- 1663 osv. håg- (hog-) 1618—1852) [fsv. hughstor]
1) (i högre stil) själsstor, som har upphöjda tänkesätt o. ädla syftemål, storsinnad, högsinnad, ädel. Stiernhielm WgL 101 (1663). Satt hög å sin konungastol / Hugstore Fjalar, Gauthiods kung. Runeberg 1: 375 (1844). En phantasirik yngling med goda studier, hugstor och svärmande. Ahnfelt StudM 1: 228 (1857). Välsignande vi lyssna må / till ord om hugstor bragd. FGrafström Dikt. 241 (1859). Bergman LBrenn. 13 (1928).
Avledn.: hugstorhet, r. l. f.
-SVALA, se d. o. —
-VÄNDA, se B.
B: (1 c, 3) HÅG-FALLA. (hug- 1524—1775. håg- (hog-) 1528—1835) (†)
1) behaga (ngn), falla (ngn) i smaken, tilltala (ngn); äv. opers. Thz talet hogföld them allom wel. OPetri Sacr. 9 a (1528). Änkan svarade. The tvänne (friare) som Slächten mig föreställa hug falla migh intet. VDAkt. 1696, nr 521. Därs. 1698, nr 221 (opers.).
2) med direkt obj. l. inf. (föregången av att) l. prep. för: finna behag i, tycka om, intressera sig för (ngt).
a) dep.; äv. i p. pf. i mer l. mindre adjektivisk anv. G1R 1: 262 (1524; möjl. opers.). Eder ungdoms lärare, hogfallen af böjelse, och af pligt ålagd, att vara eder vårdare. Wingård 2: 74 (1821). Catholska kyrkan har .. alltid hågfallits för hedningarnes omvändelse. Därs. 350 (1835).
b) aktivt. Herodes fölgde med (på jakten); men gick så tyst på lur. / Han skiöt til annat mål; han hogföll annat diur (näml. Herodias). Kolmodin QvSp. 2: 210 (1750). Gadd Landtsk. 2: 239 (1775). —
-FULL, se A. —
(1 c, 3) -FÄLLA, v., o. -FÄLLAS, v. dep. (hug- 1619—1928. håg- (hog-) c. 1630—1928)
1) [jfr sv. dial. (Finl.) hågfäll, fatta lust till, tycka om] (†) akt.: känna längtan efter, önska l. åstunda (ngt); finna behag i l. tycka om (ngt). The tiyo män aff Israels barn såghe thet förloffwade landet Canaan, men the hugfälte thet intet. Bullernæsius Lögn. 412 (1619). Iag förnam, at the (dvs. mina predikningar) .. af gudfruchtiga siälar hogfelltes och åstundades. Swedberg SabbRo Förmäle § 2 (1710).
2) [jfr sv. dial. (Södermanl.) hugfälläs, längta efter] (numera bl. ngn gg, starkt bygdemålsfärgat, i mellersta o. norra Sv.) dep., med inf. (föregången av att) l. prep. för (förr äv. efter, på, till, åt) l. direkt obj.: bliva l. vara hågad l. sinnad att (göra ngt), känna lust l. böjelse för (ngt); vara intresserad av (ngt); tycka om (ngt); ofta i p. pf. i adjektivisk anv.; förr äv. speciellt: fatta l. hysa tycke för l. gripas av l. hysa kärlek till (ngn). Hjelt Medicinalv. 1: 5 (cit. fr. 1627: för). Schroderus HelsBegSkattk. 115 (1638: på). Han hoghfältes icke Enkan vthan ville giffta sigh med dotteren. VDAkt. 1671, nr 255. Hof-Junckaren Casten Klingenstierna, som öfvermåtton hogfäldes til de Orientaliska språken. Nordberg C12 1: 44 (1740). VetAH 1754, s. 10 (: åt). OCWåhlin (1802) hos Schück UUPr. 1/10 1910, s. 12 (: efter). En ung och hågfäld menniska. Bergklint Sam. 2: 30 (1802). Nordens för bardalekar och äfventyr hugfällda kämpar. KrigVAH 1849, s. 100. Det enda hon hugfälles är att lära fågelspråk och valla kräken. Topelius Planet. 1: 94 (1889).
3) (†) dep.: behaga (ngn), falla (ngn) i smaken; äv. opers. Alntorps ö, hvilken då uppå auktion skulle försäljas, hugfältes framl(idne) magister Saxholm. NoraskogArk. 5: 349 (1790). Det hugfälles mig föga att se på hans gycklarekonster. Lönnberg Sigtr. 58 (1892; i arkaiserande framställning).
4) [sannol. gm påvärkan av MODFÄLLAS] (†) dep.: fälla modet, bliva modfälld l. nedslagen; äv. i p. pf. i adjektivisk anv. Hernlund SkollagstH 1: 60 (i handl. fr. 1760). Höga vederbörande (torde) .. icke alltid visa, att grundlig lärdom ligger dem om hjertat, hvaraf de lofvande ynglingarne hogfällas. BL 6: 214 (1840). Björkman (1889).
Avledn. (till 2): hågfälldhet, r. l. f. (hug-) (†) håg, lust, böjelse; sinnesbeskaffenhet. (Kärlekens rena låga) gör en hugfäldhet, den intet orent tål. CVAStrandberg 2: 362 (1865).
-FÄLLE. (hug- 1734—1792. håg- (hog-) 1616—1639) (†)
2) till 1 c o. 3: håg, lust, böjelse; sinnesrörelse. Schroderus Pac. 199 (1616). See, huru hon (dvs. människan) är hoghfällen (affecterne) vnderkastat. Schroderus Comenius 362 (1639). Dalkarlens .. hugfälle för tidiga äktenskap. EconA 1807, mars s. 24 (1792). —
-FÄSTA, se A. —
-KOMST, se d. o. —
-LEK, -LEKA, se A. —
-LÖS. (hug- 1681—1890. håg- (hog-) 1555 osv.) [fsv. hughlös]
1) till 3: som saknar lust o. intresse (energi o. företagsamhet), ointresserad; liknöjd, likgiltig; indolent; stundom: olustig, ohågad (för ngt, att göra ngt); förr äv. övergående i bet.: oaktsam, vårdslös, tanklös. At wij icke försumeligha och hoghlöst öffuerlöpe Gudz ord, Vthan ransaket och öffuerwäghet medh allo flijt. LPetri 3Post. 30 a (1555). I håglös lättja. SRosén (1738) i KyrkohÅ 1911, MoA. s. 36. Ett håglöst sinne gör all undervisning fåfäng. Tegnér (WB) 4: 133 (1824). På aftonen voro vi bjudne på supé ... Sällan har jag varit så håglös att gå bort som då. Forsell Sällsk. 38 (1843). Siwertz Sel. 1: 219 (1920).
Avledn.: håglöshet, r. l. f. till HÅGLÖS 1: bristande lust o. intresse (energi o. företagsamhet); liknöjdhet, likgiltighet; indolens; förr äv.: oaktsamhet, vårdslöshet. Verelius 126 (1681). Tron ej hvad håglösheten hviskar till er / att striden är för hög för er förmåga, / och att den kämpas ut väl er förutan. Tegnér (WB) 3: 94 (1820). Ofta klagas öfver håglöshet hos barn, men denna kan bero på rent fysiska orsaker. Langlet Husm. 998 (1884). —
-RETNING, se A. —
(jfr 3) -SINNAD l. -SINT, p. adj. (†) hågad, benägen, böjd (för ngt). Rudbeck Bref 360 (1697). VDP 18/11 1752. —
-SJUK, -SKOTT, -STARK, -STOR, se A. —
(1 c) -STYRKA, v. (†) göra modig, giva (ngn) mod (att göra ngt). Är jag af Mose wiso icke litet föranlåten och hogstyrckt worden, at .. vpsettia .. ena wiso. Swedberg Ungd. a 4 b (1709). —
(1 c, 2) -VÄNDA, v. (hug- 1610—1733. håg- (hog-) 1650—1863) komma (ngn) att alldeles ändra mening l. skifta sinnelag; numera bl. med avs. på ä. förh. om gm trolldom l. övernaturliga (hemliga) konster åvägabragt dylik sinnesändring. Hyltén-Cavallius Vär. 1: 401 (cit. fr. 1610). Han (hade) aldeles från sammanwigsel med Kirstin blefwit hogwänd. VDP 23/3 1715. Signande, läsande, värck- och blodställande stölds åter ställande hugvändande etc. CollMedP 30/3 1733. Hågvändning, att vända andras håg och sinne, så att der kommer ”spjell” (ɔ: skilsmessa, oenighet) emellan vänner, syskon, trolofvade, äkta makar o. s. v. Hyltén-Cavallius Vär. 1: 114 (1863).
HUGLIG, adj. (†) till 1 c: som väcker lust l. glädje, hugnelig, glädjande. Hvad oss hugligt är vill Clotho lägg' i mull. TRudeen Vitt. 239 (1683). —
HUGSAM, adj. (†) till 1 a o. b: omtänksam; omsorgsfull. Kling Spect. E 3 a (1735). Konsistorium .. vore ”hugsamt om at tillhålla hvarochen innom kyrkostaten att göra sitt ämbete redeliga”. Cavallin Herdam. 2: 249 (cit. fr. 1791).
Avledn.: hugsamhet, r. l. f. (†) omtänksamhet, omtanke; omsorg. Kling Spect. N 4 b (1735). Atterbom LÖ 2: 165 (1827). —
HÅGA, äv. HUGA, v., i bet. 2 äv. HÅGAS l. HUGAS, v. dep. (hug- 1716—1886. hog- 1639—1769. håg- 1688—1927)
1) (i vissa trakter, starkt bygdemålsfärgat) till 1 b: komma i håg, minnas (ngt). Knorring Torp. 1: 196 (1843). ”Har du glömt, hvad jag sade åt dig, då vi skildes åt?” frågade han. Hon teg. ”Nej, du mins det nog, ty jag hugar det godt ...” Lönnberg BlSkär. 27 (1876). Oterdahl En 29 (1927).
2) till 1 c o. 3.
a) (numera bl., starkt bygdemålsfärgat, i vissa trakter) dep. l. refl., med personsubj.: hava l. hysa (förr äv.: röja, visa) benägenhet, böjelse l. lust (att göra ngt), känna lust (till ngt); äv. opers.; förr äv. abs. ss. dep.: erfara lustkänslor, fröjdas, glädja sig; jfr HÅGAD 2. Är thet (som människan önskar) förhanden, så Hogas hon, glädies, .. frögdas. Schroderus Comenius 366 (1639; t.: frolocket er für Bigierde). Bessus .. hogar sigh .. ijfrigt, at kunna them genast affstraffa. Sylvius Curtius 515 (1682). Hennes Maj:t .. frågade äfter Linnæi ende Son, huru han artade och hogade sig för Natural-Historien. Fries 2Linné 2: 311 (cit. fr. 1753). Teknikern 1905, s. 233 (1767; opers.). Jag går dit jag hugas. FGrafström Dikt. 50 (1860). Högberg Fåg. 52 (1912).
b) (numera föga br.) akt., med saksubj.: vara föremål för (ngns) längtan l. åtrå o. d.; bereda l. skänka (ngn) nöje l. glädje l. tillfredsställelse; roa (ngn); tilltala (ngn); förr äv. (med prep. till): göra (ngn) benägen l. böjd (för ngt, att göra ngt). Dät är dät samma såm till sörja hänne hågar. LejonkDr. 179 (1688). Till lek och skämtan, tärning och gulltafvel; — / Den det ej hugar, må till parken gå / Och lätta jagtens nöjen fresta på! Hedberg Bröll. 67 (1865). Orden ”smul” .. och ”brukte” .. huga mig ej heller rätt. Oscar II (1886) i SnoilskyVänn. 2: 14. NordT 1892, s. 151. —
HÅGAD, äv. (numera bl. ngn gg med arkaistisk anstrykning utom i de stående uttr. hugade spekulanter l. sökande; se under 2) HUGAD, p. adj. (hug- 1626—1926 (: hugade spekulanter). hog- 1716—1756. håg- 1694 osv.)
2) till 1 c o. 3: som har lust l. är sinnad l. benägen l. böjd (att göra ngt, för ngt); intresserad; förr äv.: som hyser böjelse l. varma känslor (för) l. kärlek (till ngn); i sht med prep. för, äv. till (förr äv. på) l. att o. inf. AOxenstierna 1: 620 (1626). Han förmante honom icke utgifwa Ringen mindre han war fullckombligen hågader till henne. VDAkt. 1694, nr 7. Pyrrhus lefver / För länge, hugad blott uppå sin kiärleks fyllnad. Gyllenborg Andr. O 2 b (1723). Hylphers funderar på att flytta hit (till Sthm); men hans fru skall ej vara serdeles hugad derför. Geijer Brev 159 (1813). Han var dock alls icke hågad att komma just nu. 1Kor. 16: 12 (Bib. 1917). Vid Uppsala Sparbank är befattningen som förste kamrer och föredragande hos styrelsen till ansökan ledig; och äga hugade sökande att ... SvD(A) 1918, nr 29, s. 2 (annons). jfr FULL-, LÄS-, O-, PICK-HÅGAD m. fl.
3) [efter isl. hugaðr] (†) till 4: modig, behjärtad, tapper. Ingen fans så modig och hugad, som torde gå emot (trollet). Verelius Gothr. 272 (1664). jfr FULL-HÅGAD.
SAOB
Spoiler title
Spoiler content