publicerad: 1932
HÄCKLA häk3la2, sbst.2, r. l. f.; best. -an; pl. -or ((†) -er OxBr. 11: 700 (1637), Chronander Bel. D 7 b (1649)); förr äv. HÄCKEL, sbst.2, l. HÄCKLE, r. l. m.; pl. -ar (GripshInvent. 26/5 1547, Törnsten Linnel. 3 (1787)).
Ordformer
(hä(c)kel (he-) c. 1730—1797. hä(c)kla (he-) 1529 osv. heckle 1729)
Etymologi
[fsv. häkla (JönkTb. 34 (1460)), liksom d. hegle, nor. hekla, av mnt. hekele, motsv. mht. hechel (varav t. hechel), meng. hekele, hechele (varav eng. hatchel, heckle, hackle); av ett germ. hakilō, avledn. till ett germ. hak-, springa fram, vara spetsig, föreliggande i HAKE, sbst.2 — Jfr HÄCKLA, v.1]
för häckling avsett redskap, i sin vanligaste form bestående av ett bräde, på midten försett med en (cirkelformig) upphöjning varå långa, vassa taggar av järn l. stål äro fästa vertikalt o. mer l. mindre tätt i rader sålunda, att varje tagg i en rad kommer att stå midtför en lucka i den l. de bredvidstående; äv. om motsvarande del på häcklingsmaskin. Enkel häckla. Dubbel häckla, häckla på vilken brädet har tvenne upphöjningar (en i vardera ändan). Fin (förr äv. grann) häckla, häckla med tätt sittande taggar, motsatt: grov häckla. HSH 37: 3 (1529). Ju oftare Linet drages igenom häklan desto finare blir det. Bennet Lin. B 4 a (1738). Häklor skola höra värkstaden till, den ena at häkla hör den andra at häkla hampa med. VRP 17/10 1739. Man låter alltid linet gå öfver 2 häcklor, en gröfre och en finare; men till det bästa användes ännu en tredje. QLm. I. 3: 20 (1833). Möller Jordbr. 175 (1881). Fatab. 1916, s. 19. Nordström Luleåkult. 206 (1925). — jfr FIN-, GROV-, LIN-HÄCKLA. — särsk.
a) (numera bl. tillf.) mer l. mindre bildl.; jfr HÄCKLA, v.1 2. Dahlstierna (SVS) 62 (1697). I lären sielf .. / .. en gång blygas för E'r munnars skarpa häkla. Frese VerldslD 10 (1715, 1726). — särsk. (†) dels i uttr. föra ngt genom häcklan, nagelfara ngt, dels i uttr. ha ngn på häcklan, häckla ngn, gå illa åt ngn. De ha .. haft'n på häcklan, kaardan, rätt som man säger skura en. skura til en. Columbus Ordesk. 44 (1678; uppl. 1908). Tå han (dvs. Luther) .. Munckarnas sampt Prästernas .. förargelige Lefwerne igenom häklan förde. Brask Pufendorf Hist. 418 (1680).
b) i överförd anv. om ngt som i ett l. annat avseende liknar en häckla.
α) redskap för frånskiljande av linets fröhus, linrepa; numera nästan bl. i ssgn KNOPP-HÄCKLA. Alm(Gbg) 1749, s. 33.
Ssgr (i sht i fackspr.): A: HÄCKEL-MAKARE. (häckel- 1749—1891. häckle- 1669)
-PINNE. (häckel- 1829 osv. häckle- 1685—1832) tagg i häckla; äv. mer l. mindre bildl. l. oeg. Igel-kotten .. med sine Hekle-Pinnar. Spegel GW 239 (1685). Almqvist TreFr. 3: 217 (1843). TT 1872, s. 237. —
B (†): HÄCKLE-MAKARE, -PINNE, se A.
Spoiler title
Spoiler content