publicerad: 1932
HÄKTE häk3te2, n.; best. -et; pl. -en (Schroderus Comenius 515 (1639) osv.) ((†) = (2Mos. 36: 13 (Bib. 1541), RARP 9: 136 (1664))); pl. best. -ena, förr äv. (till pl. häkte) -en (2Mos. 26: 11 (Bib. 1541), Därs. 36: 13).
Ordformer
(hechte 1541—1652. hekte (-cth-) 1529—1741. hächte (-ckt-) 1635—1843. häkte 1747 osv.)
Etymologi
[fsv. häkte, n.?, fängelse; liksom d. hægte, fängelse, i ä. d. äv.: boja m. m., nor. dial. häkte, n., häkta, av mnt. hechte, n. o. f., till mnt. hechten (se HÄKTA, v.1). Jfr HÄKT, HÄKTA, sbst. — jfr HÄFTE, sbst.2]
1) (†) bojor (se BOJA, sbst.1 1), fjättrar, fängsel; äv. i fråga om djur; jfr HÄFTE, sbst.2 1 a. Klagas deröfver, at somlige stadzens Jnvånare, af Borgerskapet företaget sig den oseed, at utan .. tienliga häckten sine ovane och oregerlige Hästar, med öfrige Creatur, här och der utsläppa. VRP 3/5 1735. Vi blefvo .. utan fängsel eller häckte, men tillika utan hopp at slippa derifrån. Dahlberg Lefn. 53 (c. 1755; uppl. 1911). — särsk. bildl. Strax hans tungo-band / Wardt löst vr dödsens häckte. Runius Dud. 1: 50 (c. 1710).
2) inmanande i häkte, häktning, fängslande, fängsling; fängsligt förvar, fängelse (se d. o. 2); i nutida fackspr. bl. i fråga om häktning av för brott misstänkta personer m. fl. (se anm. till HÄKTNING 1); äv. (numera bl. i folkligt spr.): fängelsestraff; stundom svårt att skilja från 3; jfr HÄFTE, sbst.2 1 b. G1R 1: 20 (1521). Sedan han (dvs. biskop Cyprianus) länge hade warit plågat medh Torn och Hächte (så osv.). Schroderus Os. 1: 817 (1635); jfr 3. Falske Anklagaren .. (skall) till Penningeböter eller Hächte dömmes. Schouten Siam 22 (1675). I the fall, ther lägersmål vid dödsstraff förbudit är, plichte ock Prest (utom mistning av ämbetet) .. med fiorton dagars hächte vid vatn och bröd (om han viger dem som haft lägersmål). GB 2: 12 (Lag 1734). Stadsfiskalen yrkade häkte på honom. Blanche Våln. 90 (1847). Konungens Befallningshafvande (osv.) .. ege förordna om häkte å viss person, som för brott misstänkt hålles. SFS 1864, nr 11, s. 111. Ett orättmätigt häkte blifver rättmätigt, om den häktade personen låter sig beslås med sådan sak, att han häktas bort, ifall han icke häktad varit. Svedelius SmSkr. I. 1: 340 (1872, 1888). Vid underlåtenhet att fullgöra edgången äger konkursdomaren att såsom tvångsmedel tillgripa hämtning, vite eller häkte. LbRättskLandsf. IV. 4: 21 (1927). — särsk.
a) jur. i uttr. taga l. kvarhålla o. d. (ngn) i häkte, taga osv. (ngn) i fängsligt förvar. The som miszhandla skole taghas vthi Hächte. Schroderus Os. III. 1: 62 (1635). Den, som misstänkes att hafva begått brott, hvarå dödsstraff eller straffarbete .. efter lag följa kan, skall i häkte tagas. SFS 1864, nr 11, s. 110. Ransakningsfånges qvarhållande i häkte längre än nödigt vore. 1NJA 1874, s. 83.
b) (†) i förb. under häkte, i fängsligt förvar; särsk. i uttr. under konungens häkte, i fängsligt förvar i allmänt fängelse. MB 40: 3 (Lag 1734).
c) (†) med genitivbestämning betecknande den som häkta(t)s. Et Mål af sådan art, och förenat både med flere Personers häckte och Kongl. Maj:ts och Kronans förskjutande kostnad. TörngrenMål. 241 (1801).
3) fängelsebyggnad, fängelselokal, fängelse; numera i sht om mindre fängelse l. fängelselokal, huvudsakligen avsett (avsedd) för förvarande av (bötes- o.) rannsakningsfångar o. d. Inmana ngn i häkte. Gripas eller fongas eller och i hecthe säthias. G1R 6: 241 (1529). Dråpare .. skola genast å färska gierning gripas, i hächte sättas, och utan upskof för Rätta ställas. SB 1: 2 (Lag 1734). Han lät inmana honom i häkte, och det med alt skäl. Schönberg Bref 3: 71 (1778). Den, som häktad är, skall .. utan dröjsmål till allmänt häkte föras. SFS 1864, nr 11, s. 112. Bakom (tingshuset) låg häktet, som varje torgdag hyste individer, som (osv.). Suneson GGrund 83 (1926). — jfr BESTRAFFNINGS-, BYSÄTTNINGS-, FÄSTNINGS-, GÄLDSTUGU-, HÄRADS-, KRONO-, LÄNS-, MILITÄR-, RANNSAKNINGS-, SKOL-, STADS-, STUDENT-, TINGS-, TRANSPORT-, UNDERSÖKNINGS-HÄKTE m. fl. — särsk. mer l. mindre oeg. o. bildl. Tå the (dvs. nunnorna) .. komma til en mogen Ålder, så förbanna the sine Föräldrar och alle the som them vthi itt sådant stygt Hächte (dvs. klostret) instängdt hafwa. Schroderus Os. 1: 735 (1635). Under fjellars tyngd, i mörka hålors häkten / Slöt dunderguden in de vilda ilars slägten. Wallin Vitt. 2: 277 (1807). Ett kolmörkt häkte grafven är. VLitt. 2: 441 (1902).
II. (†) motsv. HÄKTA, v.1 II 1: styng varmed sår hopsys till hindrande av blödning o. underlättande av läkning; jfr HÄKTA, sbst. II. Hächte i såår, som man samman heffter såår medh. Linc. E 3 a (1640).
1) (mindre br.) häkta (se HÄKTA, sbst. III 1 a). Femtiyo gyllene hechte. 2Mos. 36: 13 (Bib. 1541; Bib. 1917: häktor). Ett par häckten uti hvardera (rock-)skiörtet. PH 6: 3957 (1756). Landstormshatt .. försedd med häkten för brättenas fasthållande. KatalÅhlénHolm 1916, s. 83. — jfr KOPPAR-, MÄSSINGS-, SILVER-HÄKTE.
2) (numera knappast br.) spänne; jfr HÄKTA, sbst. III 1 b. RARP 9: 136 (1664). (Han) spände kring medjan / Läderbältet, prunkande grannt med sitt häkte af messing. Runeberg 1: 25 (1832).
(III 1) -MAKARE-SPRÅK. (†) språk som talas av ”häktmakare” (se HÄKTA, sbst. ssgr); jfr MÅNSING. Herdin Upps. 1: 46 (i handl. fr. 1669). —
Spoiler title
Spoiler content