HÄLLA häl3a2, sbst.3, r. l. f.; best. -an; pl. -or.
Etymologi
[sv. dial. (mellersta Norrl.) hälla, trol. motsv. d. dial. helle, bunt av fem i ändarna sammanbundna dockor lin; möjl. bildat till HÅLLA, v.1 (i så fall formellt samma ord som HÄLLA, sbst.2); jfr dock HÄSSLA, sbst., samt HALGE]
(i vissa delar av Norrl., bygdemålsfärgat) i fråga om lin(stjälkar), i sht förr äv. hampa (hampstjälkar): så mycket som kan omfattas (hållas) med handen, en handfull, liten knippa. Broman Glys. 3: 70 (c. 1730). Man lägger .. (vid uppryckningen av linet) hällorna korsvis öfver hvarandra. Arenander Lin. 27 (1910). — jfr LIN-HÄLLA.
