SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1932  
HÄLLA häl3a2, v.1 -er, -de, -t, -d, äv. (numera bl., starkt bygdemålsfärgat, i vissa trakter) -ade (pr. ind. sg. -ar Hiärne Watt. 71 (1683), VL 1906, nr 275, s. 6; -er Schroderus Comenius 103 (1639) osv. pr. ind. sg. pass. -as Salé 93 (1664), Åkerman Stångj. 70 (1839); -es Juslenius 66 (1745) osv.; -s Cygnæus 9: 183 (1838) osv. imper. sg. häll BOlavi 21 a (1578) osv. ipf. -ade VRP 1688, s. 344, Sjöstedt Västafr. 436 (1904); häl(l)de Verelius Gothr. 137 (1664) osv.; häl(l)te SthmTb. 13/1 1595, Salberg Gr. 91 (1696). sup. häl(l)t Schroderus Os. 1: 544 (1635) osv. p. pf. häl(l)d Serenius Tt 3 a (1734) osv.). vbalsbst. -ANDE, -ING (†, Rosenfeldt Tourville 101 (1698; i bet. 4)), -NING (se avledn.).
Ordformer
(hell- 15781741. häll- 1621 osv.)
Etymologi
[fsv. hälla, i bet. 1 o. 2, motsv. d. hælde, nor. helle, i bet. 1, 2 o. 4, nor. dial. o. isl. hella, i bet. 2, fsax. -haldian, -heldian (i gi-, afheldian), mnt. o. mnl. helden, holl. hellen, fht. heldan, mht. helden, luta o. d., feng. hieldan, ä. eng. hield, böja sig o. d.; av germ. halþian, till ett adj. halþa-, lutande o. d., som föreligger i sv. dial. hall, isl. hallr, fht. hald, feng. heald (jfr HALLA, v.4, o. HALL-). Jfr HÄLL, sbst.3 o. adj.3, ävensom HULD, adj.]
1) försätta (ngt) i lutande ställning l. läge, luta (ngt l. på ngt); dels (numera knappast br.) tr., dels (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) i uttr. hälla på ngt, stundom hälla med ngt; i sht om lutande av l. på huvudet; förr särsk. om lutande av ett kärl vars innehåll är nära att taga slut (jfr 2). Blåsius .. helte medh hufuudet på then ene siden. SthmTb. 13/1 1595. Skön Agnes hon hällde på hufvud och teg. Dalin Vitt. 5: 494 (1754). Hälla en drickstunna. Dalin (1852; angivet ss. brukat mindre ofta). Faustman MBarn 50 (1923).
2) tr.: gm att luta (på) en behållare (ett kärl) låta en däri förvarad vätska l. flytande massa (äv. ett l. flera däri förvarade, av lättrörliga smådelar i fast form bestående ämnen) av sin egen tyngd rinna ned i en annan behållare (l. en hålighet o. d.) l. på l. över ngt l. ngn; slå (ngt i l. på l. över ngt l. ngn); jfr (UT)GJUTA, TÖMMA; äv. abs.; stundom bildl. Hälla vatten på teet. Hälla fotogen på (dvs. i) lampan. Du ska hälla kannan full. Tagh thet clara aff äggit blandat medh malört watn, hell en dråpa eller twå j öghat. BOlavi 21 a (1578). Rägn faller, som himmelen vore öppen och det häldes nid. Eneman Resa 1: 163 (1712); jfr 3. (Spannmålen) bör .. sakta hällas ur säcken i tunnan. Bergv. 2: 125 (1739). Det haf af eld, / Som morgonsolen häller öfver verlden. Nicander 2: 278 (c. 1830). Helt plötsligt spratt hon upp, som om någon hällt kallt vatten över henne. Siwertz Sel. 2: 201 (1920). En s. k. kaffestol, använd att luta kaffepannan med när man skulle hälla. RedNordM 1920, s. 8.
3) [jfr språkprovet från 1712 under 2] (i sht ngt vard.) intr., om rägn: falla ymnigt l. i strömmar, ösa (ned), strömma l. störta ned; ofta opers.: det hällrägnar, det öser (ned); vanl. i förb. hälla ned l. ner l. (i p. pr.) i förb. hällande rägn. Det rägnar så det häller ned. Serenius Tt 3 a (1734). I hällande regn sprang Elin ut efter Gunnar. Knorring Torp. 2: 5 (1843). Sedan medio af Juli (har det) bara rägnat, öst, hällt och för omväxlings skull duggat. GHT 1895, nr 238 B, s. 2.
4) (numera bl., bygdemålsfärgat, i vissa trakter) intr., förr äv. refl.: befinna sig i lutande ställning l. läge, luta (stundom om fartyg: kränga); förr äv. om visst slags terräng o. d.: slutta; i sht i förb. med rumsadverbial. WijsaFoglArt 19 (1623). När man är trängder at kappa Masten .., måste man biuda til at krängia Skeppet öfwer den Bogen som man wil at Masten skal falla, att få en hälling dijt. Rosenfeldt Tourville 101 (1698). Midt uppå är Socknen högst och häller sig derifrån til Söder och Norr. VetAH 1758, s. 116. Det sydvästra tornet hällar 13 tum i sydlig riktning. VL 1906, nr 275, s. 6. Quennerstedt C12 1: 207 (1916). — särsk.
a) (†) i p. pf.: lutande, sluttande; i uttr. slätt hälld (möjl. eg. ssg), långsamt sluttande, o. i ssgn SKOTT-HÄLLD; jfr HÄLL, adj.3, o. HÄLLIG. Slike (ljung-)backar äro .. för mycket slätt hälde. Gadd Landtsk. 1: 292 (1773).
b) i bildl. anv.
α) (†) tendera (mot ngt), luta (åt ngt); äv., i förb. med prep. till: ha benägenhet l. disposition (för ngt). At man må weta, när Kroppen intet wäl är ställt, och han heller til Siukdomar, så skal man achta på treggehanda tingh. Palmchron SundhSp. 387 (1642). Alt lutar til sitt Sluut, alt hällar åth sin ända. Wexionius Sinn. 3: B 3 a (1684). Brenner Dikt. 2: 22 (1728).
β) (†) taga en ogynnsam vändning (för ngn). H:r Mag:r Folin ärhindrar at så framt Gesällen, märker saken (i vilken gesällen var kärande) skulle för honom hälla, begifver sig ofelbart tapt och Orten Qvitterar. VRP 14/6 1738.
Särsk. förb. (i allm. till 2): HÄLLA AV10 4, äv. (numera mindre br.) UTAV04. [y. fsv. hälla af] jfr AVHÄLLA.
1) till 2, tr.: hälla bort (ngt), särsk. på så sätt att en del l. bottensatsen o. d. stannar kvar. Lät kokat (dvs. den sönderskurna kålen o. löken) såsom Kåhl medh litet watn, häll watnet aff och slå thet i en Panna. Kockeb. A 6 b (1650). Sahlstedt (1773). Östergren (1928).
2) (†) till 4, intr.: luta, slutta. Schultze Ordb. 1777 (c. 1755). Gatan häller af. Heinrich (1814).
HÄLLA BORT10 4. jfr HÄLLA UT. Sahlstedt (1773). Östergren (1928). jfr BORT-HÄLLA.
HÄLLA I10 4, stundom UTI04. slå i; särsk. (vard.) i uttr. hälla i sig l. ngn (ngt), dricka l. svälja (ngt) resp.: låta ngn dricka l. svälja (ngt), ofta i stora kvantiteter l. i hast. Hälla i (ett glas) vin åt ngn. Hälla i kaffekannan. Hälla i ngn medicin. Schroderus Os. 1: 700 (1635). (Jag) hällde .. i mig en kopp caffe, och sprang genast till torget. HReuterdahl (1835) i KyrkohÅ 1906, s. 253. Melin VikSaga 200 (1910). jfr IHÄLLA.
HÄLLA NED10 4 l. NER4, förr äv. NEDER. låta (en vätska o. d.) rinna ned (i l. på l. över ngt l. ngn). Ättika blandat med vattn hälles neder i strupen (på det sjuka kreaturet). PH 5: 2945 (1750). Auerbach (1909). jfr NEDHÄLLA.
HÄLLA PÅ10 4.
1) (mindre br.) låta (en vätska o. d.) rinna ned på (ngt l. ngn). Strax för än .. (biskopen) hälte på honom Watnet, förswann thet vthur Funten. Schroderus Os. 2: 11 (1635). Auerbach (1909).
2) fylla på (en vätska l. ett kärl), (mer l. mindre) fylla (ett kärl); äv.: fortfara att l. oupphörligt hälla (i) l. slå (i en vätska i ngt o. d.); förr äv. oeg., om omåttligt drickande. När dher wancka något dricka / Iagh hälte på, och drack så buken måtte spricka. Beronius Reb. F 3 a (1674). Hälla på kärlet. Sahlstedt (1773). Ni får hälla på mera vatten. Auerbach (1909).
HÄLLA SAMMAN10 32 l. 40, l. vanl. TILLSAMMAN(S)040 l. 032. slå (flera vätskor o. d.) i samma kärl. Hälla många såppor tilsamman. Schultze Ordb. 1776 (c. 1755). Östergren (1928).
HÄLLA TILLBAKA10 040, stundom 032. Han hällde tillbaka kaffet. Ekblad 138 (1764).
HÄLLA UPP10 4 l. OPP4. jfr UPPHÄLLA.
1) (†) till 1: luta på (ngt). (Sv.) Hälla up en tunna, (lat.) Inclinare cadum. Schultze Ordb. 1778 (c. 1755).
2) till 2: hälla i l. slå i l. slå upp (en vätska o. d. i ngt). Lundell (1893). Hustrun .. hällde upp gröten åt en obekant man. Heidenstam Svensk. 2: 242 (1910).
HÄLLA UT10 4. låta (en vätska o. d.) rinna ut (ur ngt), slå ut; tömma (ut). Juslenius 66 (1745). Han .. hällde ut en sandpåse af ballasten. SD(L) 1902, nr 430, s. 5. Hälla ut vatten genom fönstret. Auerbach (1909). jfr UTHÄLLA.
HÄLLA ÖVER10 40.
1) låta (en vätska o. d.) rinna över (ngt l. ngn); stundom bildl. Hoppe (1892). Han häller över honom hela massor av ord. Koch Arb. 194 (1912).
2) (mindre br.) hälla för mycket av en vätska i ett kärl, så att det svämmar över. Häll intet över. Schultze Ordb. 1777 (c. 1755). Lindfors (1815).
Ssgr: (1, 4) HÄLL-BENT, p. adj. (†) om person: som lutar vid gåendet, halt. Ekblad 59 (1764).
(3) -RÄGN. hällande l. ymnigt fallande rägn, ösrägn, störträgn. Envallsson StormAft. 32 (1793). Vi tågade ned till Husaby — i hällregn, men det var lika roligt. Ödman VårD 1: 61 (1884, 1887).
(3) -RÄGNA. rägna ymnigt, ösrägna; stundom bildl. Landell Bligh 132 (1795). Innan kort / Hällregnade det lycka på ert hufvud. Hagberg Shaksp. 3: 227 (1848). Det .. hällregnade både dag och natt. LAHT 1913, s. 177.
(1, 4) -ÖRAD, p. adj. (i vissa trakter, föraktligt l. skämts.) om person; eg.: som ”häller på örat”, dvs. lägger huvudet på sned; som ”himlar sig”, gudsnådlig. Föräldrarna beskrifvas som troende, men icke af det hällörade slaget. NDAVL 1910, nr 183, s. 7.
Avledn.: HÄLLNING, r. l. f. jfr AV-, UPP-HÄLLNING.
1) (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) till 1: lutande l. lutning (på l. av ngt). Vid en oförsiktig hällning på båren utför en sluttning. Quennerstedt C12 2: 187 (1916).
2) (tillf.) till 2: (ut)hällande (av vätska o. d.). Schultze Ordb. 1776 (c. 1755). Östergren (1928).
3) (numera bl., bygdemålsfärgat, i vissa trakter) till 4; abstr.: lutande, lutning; jfr HÄLL, sbst.3 1; konkret: lutande l. sluttande ställe, sluttning; stundom bildl. Linc. (1640; under proclinatio). Somliga kolbeddar .. har gådt tvärt emot hällningen af backen. VetAH 1739, s. 107. Där föll vattnet öfver stup och hällningar. Berg Sjöf. 94 (1910). Ett försoffadt och på hällningen af en brant gående släkte. Quennerstedt C12 2: 101 (1916).
4) [specialfall av 3] (numera bl. ngn gg i bildl. anv.) urspr. om lutande ställning hos tunna l. fat (sådan som gives åt kärlet, när man vill komma åt de sista resterna av innehållet); i uttr. vara o. d. på hällning(en), vanl. om dricka, öl l. vin (i fat l. tunna): börja taga slut, vara på upphällningen; jfr HÄLL, sbst.3 1. Drickes-tunnan är på hällningen. Lind (1749). Det (dricka) som är på hällningen, bör man ackta sig för. Westerdahl Häls. 261 (1764). Då kuttern lämnades, var ammunitionen alldeles på hällningen. Quennerstedt Torneå 2: 305 (1903).
5) [utvecklat ur 4] (†) i överförd anv., konkret, om de sista resterna av öl l. dricka i ett kärl l. om bottensats l. grums (som återstår resp. kommer till synes, när drycken är på upphällningen); jfr HÄLL, sbst.3 2. Serenius (1741). En dryck, som svagöhl heter, / frikostigt ges en hvar. / Än för en svärm Poeter / fins litet hällning qvar. Bellman (BellmS) 3: 132 (1769). Widegren (1788).
Spoiler title