publicerad: 1932
HÄNGE häŋ3e2, n.; best. -et; pl. -en (Dalin Hist. III. 2: 123 (1762) osv.) ((†) = (Stiernman Com. 1: 355 (1589), Fatab. 1911, s. 81 (1759: örhänge)))
Ordformer
(hänge (henge) 1545 osv. hängie (hengie) 1543—1640 (: örehängie))
Etymologi
1) (ned)hängande föremål.
α) (numera nästan bl. arkeol. o. etnogr.) hängsmycke. HH 1: 16 (1543). Ett (halsband) med 4 demanteroser, 8 rubiner och 32 perler, ther till ett hengie med en stoor rubin, en demant och en stoor pärle, werderet för .. 3,500 daler. FörtHertJohLösegend. 1563, s. 3. BoupptSthm 8/4 1603. Bellman (SVS) 1: 241 (1790; om örhängen). Guirland af hvita törnrosknoppar med granatblad och stora hängen af granatfärgade perlor. SthmModeJ 1851, s. 24. Hedin Pol 2: 426 (1911). — jfr ÖR-HÄNGE.
β) (i sht i poesi o. högre stil, föga br.) förhänge, gardin, ridå, väggbonad o. d.; äv. oeg. o. bildl. Franzén Skald. 1: 222 (1824). Persiska hängen och mattor dekorera väggar, golf och tak. Retzius Nil. 104 (1891). Sommarhvilan bakom bokens hänge. Snoilsky 5: 186 (1897). Då slås från estraden / ett hänge åt sidan. Almqvist LycklL 58 (1904). Högberg Storf. 96 (1915). — jfr FÖR-, OM-HÄNGE.
γ) (mera tillf.) i annan anv. Franzén Skald. 5: 183 (c. 1800, 1836; om prästkappa). Några rödgula (maneter) med sina farliga hängen af långa flimmertrådar. Wieselgren ÖBord 119 (1882). De fordom röda togorna sitta i svarta och solkiga hängen omkring dem. Hedin Transhim. 3: 409 (1912).
b) bot. till HÄNGA, v. I 4 a: efter blomningen resp. fruktmognaden snart i sin helhet avfallande ax med vanl. slakt nedhängande huvudaxel (allmänt blomskaft) o. enkönade blommor som sakna hylle l. hava ett endast obetydligt utvecklat sådant. Wahlbom SponsPlant. 7 (1750; efter Linné). Ett slags ax, som botanisterne kalla amenta eller hängen. Agardh (o. Ljungberg) III. 1: 148 (1857). Snart gulnar pilens hänge. Ossian-Nilsson Ork. 15 (1907). — jfr BLOM-, FRÖ-, HANN-, HON-, PIL-HÄNGE m. fl. — (i poesi o. högre stil) i pl. i utvidgad anv., om nedhängande blomklasar, kvistar, frukter o. d. Mot vattenliljan sänker lönnen sina gyllne hängen. Rydberg Dikt. 1: 101 (1878, 1882). Af ljushyllt unglöf skimra björkens hängen. Söderberg Rytm. 58 (1907). Under päronens vaggande, mogna hängen. Karlfeldt FlBell. 119 (1918). jfr ASK-, BLOMSTER-HÄNGE.
2) (föga br.) föremål vari l. varmed ngt (upp)hänges. St(ora) Klåckan är gången uhr Skoo, eller taget någon skada till sitt hänge. VDAkt. 1732, nr 162. För sigillerna har .. (brevet) blifvit försedt med 7 hängen. Reuterdahl SKH II. 1: 286 (1843); jfr HÄNGA, v. I 1 f α. — särsk.
a) = HÄNGARE 1 a. BoupptVäxjö 1744. En .. herre .. hängde sin filthatt på hänget vid dörren. Hedenstierna Svenssons 14 (1903). I hängen från taket vilade stänger, vilka uppburo varjehanda saker, som behövde torkas, såsom korv och kött. Landsm. 1907, s. 79. — jfr GRYT-, KAPP-HÄNGE.
b) = HÄNGARE 1 b. Häng upp kappan på hänget och inte på kragen. Agrell Dram. 1: 145 (1883). SkånAB 1899, nr 6, s. 3.
Ssgr (bot., till 1 b; jfr ssgrna under HÄNGA, v.): A (†): HÄNG-BLOMMIG. = HÄNGE-BLOMSTRIG. Dalin (1852). De hängblommiga trädens skogsbälte (osv.). Thelaus Skog. 7 (1865). —
-BLOMSTRIG, -FJÄLL, -KNOPP, se B.
B: HÄNGE-BLOMSTRIG. (häng- 1852—1880. hänge- 1834) (numera föga br.) om växt (träd): som har blommor i hängen; särsk. i uttr. (de) hängeblomstriga: hängeträd, hängeväxter. Fries BotUtfl. 2: 166 (1834, 1852). Berlin Lrb. 72 (1852). —
-FJÄLL, n. (häng- 1820—1856. hänge- 1840 osv.) blomstödjeblad i hänge. Hartman Fl. XXXVI (1820). Ett blomhänge är endast en sammandragen gren, hvars blad öfvergått till hängefjäll och knopparne till ståndare och fruktämnen. Fries BotUtfl. 3: 258 (1859, 1864). 3NF 3: 426 (1924). —
-KNOPP. (häng- 1849. hänge- 1857 osv.) knopp ur vilken ett hänge utvecklar sig; knoppliknande hänge. Wikström ÅrsbVetA 1849, s. 321. En liten videbuske, där en och annan silfverullig hängeknopp klädts i sin gula gloria. Rosenius Naturst. 3 (1897). —
-TRÄD. jfr -VÄXT. Fries BotUtfl. 2: 173 (1834, 1852). TMFries i SvTidskr. 1892, s. 280. 2NF 1: 778 (1903). —
-VÄXT. benämning på en numera vanl. i flera familjer (Salicaceæ, Betulaceæ, Fagaceæ, Myricaceæ m. fl.) uppdelad, av Linné (PhilosBot. 28 (1751)) uppställd naturlig ordning (”ordo”) l. växtfamilj, Amentaceæ, omfattande träd l. buskar (björk, al, bok, ek, äkta kastanj, valnötsträd, hassel, sälg, pors m. fl.) med enkönade blommor vilka (åtm. hannblommorna) sitta i hängen. Fries Ordb. 45 (c. 1870). SFS 1919, s. 2660.
Spoiler title
Spoiler content