publicerad: 1932
HÄSSJA häʃ3a2, sbst.1, r. l. f.; best. -an; pl. -or; l., i bet. 2, HÄS hä4s, r. l. m. (l. f.); best. -en; pl. -ar (Lieberath Span. 79 (1916)) ((†) -er Osbeck Lah. 37 (1796)).
Ordformer
(hes 1822. hä(ä)s 1737—1916. hejsa Nordmann FinnMellSv. XXIV (i handl. fr. c. 1836). häsia Bureus Suml. 27 (c. 1600: Rogh häsior), Wettersten Forssa 113 (c. 1750). hässia ÅngermDomb. 1646, fol. 9 (: Roghässia), Gadd Landtsk. 2: 433 (1775). häs(s)ja (he-) Dahlman Humleg. 93 (1748) osv. häska Hülphers Norrl. 4: 303 (1779). häskja Johansson Noraskog 1: 84 (i handl. fr. 1785). hös OxBr. 3: 129 (1627))
Etymologi
[fsv. hääss, sv. dial., i bet. 1 (i nordligare Sv. o. i Finl.): hässja, häjsa, f., hässj, häs m. fl. former, f., äv. m. l. n., i bet. 2 (i södra Sv.): häs, häsj m. fl. former, m., äv. f., motsv. d. hæs, hæsse, i bet. 2, samt nor. dial. hesja, hes, i bet. 1 (o. 2); av ovisst urspr. — Jfr HÄSSJA, v.1]
1) i sht landt. benämning på till torkning av hö, äv. annat kreatursfoder (ss. löv), säd (i sht råg), ärter o. d. samt (i sht förr) lin brukad, under slåttern l. skörden i det fria uppsatt inrättning, bestående av med några meters mellanrum i marken nedsatta stolpar med isatta pinnar, på vilka i horisontell led läggas längre, smalare stänger till underlag för höet osv.; urspr. använd i nordligare Sv. o. i Finl., sedermera äv. i mellersta o. södra Sv.; äv. om liknande inrättning av mellan lodrätt anbragta störar spända garnlinor l. järntrådar; äv. om i delar av Norrl. till torkning av säd brukad, år från år på samma plats kvarstående inrättning som utgöres av ett tiotal meter långa stolpar med fast isatta stänger o. till vars övre skikt säden hissas upp. Förmodes och, att, der dett ähnu nogre fhå daghar continuerar, att all säden skall vara i hös. OxBr. 3: 127 (1627); jfr 2. När andre Säd och Korn i Huus och Häsior föra, / Tå åka wj i Ring och Winter-Wägen köra. Spegel GW 178 (1685); jfr 2. En hässia (hwaruppå hö plägar upkastas och tårkas). ORudbeck d. y. (1696) i NordT 1898, s. 495. Sedan Linet fått tilbörlig torcka under baran Himmel på häszian. Celsius Alm. 1735, s. A 7 a. VetAH 1769, s. 229. Hässja om elfva led. PT 1903, nr 32 A, s. 4. — jfr BARK-, FINN-, HÖ-, KORN-, LIN-, LÖV-, MYR-, RÅG-, STÅNG-, SÄDES-, TORK-, ÄRT-HÄSSJA m. fl. — särsk. (i fackspr.) oeg., om torkställning för torv o. d., liknande höhässja. JernkA 1858, s. 40. Torfven upplades uti hässjor. TT 1873, s. 178.
2) (i sydligare o. i sht sydligaste Sv., starkt bygdemålsfärgat) (avlång) stack av säd, hö, halm l. löv. ÅgerupArk. Syneprot. 1737. Höet sättes i så kallade häser, nästan lika et högröstadt hus af en vagnslängd. Osbeck Lah. 37 (1796). Tutta eld på häsarne. Lieberath Span. 79 (1916).
Ssgr (till 1; i sht landt.): A (mindre br.): HÄSSJ-LINA, -VIRKE, se B.
B: HÄSSJE-GOLV. (i vissa trakter, starkt bygdemålsfärgat) golvliknande underlag av trä under hässja (på fuktig mark); allmännare: hässjeställning; äv. (o. vanl.): mellanrum mellan två stolpar i hässja; jfr GOLV 4. Nordmann FinnMellSv. XXIV (i handl. fr. c. 1836). SvKulturb. 5—6: 270 (1930). —
-GUBBE, r. l. m. (starkt bygdemålsfärgat) stolpe i höhässja. Carleson Hush. 206 (1756). Högberg Vred. 2: 218 (1906). —
-LINA. (hässj- 1889. hässje- 1884 osv.) särsk.: garnlina l. järntråd som i vissa slags hässjor ersätter de vågräta stängerna. LAHT 1884, s. 107. Därs. 1929, s. 132. —
-ROA, r. l. f., äv. -RO, n. (starkt bygdemålsfärgat) hässjestång; äv. (i formen -ro) koll.: hässjestänger. Carleson Hush. 207 (1756). LBÄ 44—50: 281 (1801). WoJ (1891; under hässjestång; angivet ss. dialektalt). —
-STAD. (†) plats där hässja (stadigvarande) är uppställd. Thett andra röösett sattes på een åhss .., hwillkett wijsar öster till een häsiestadh. NoraskogArk. 5: 191 (1654). —
-STÅNG. särsk.: vågrät stång i hässja. Gadd Landtsk. 2: 433 (1775). Karlfeldt FridLustg. 69 (1901). —
-VIRKE, förr äv. -VÄRK, n. (hässj- 1891—1911. hässje- 1833 osv. hässjo- 1913) (obearbetat l. bearbetat) virke till hässjor. Læstadius 2Journ. 251 (1833). HbSkogstekn. 890 (1922).
C (knappast br.): HÄSSJO-VIRKE, se B.
Spoiler title
Spoiler content