som talar (ropar osv.) med hög o. ljudlig röst, högröstad; om stämma: kraftig(t ljudande), ljudlig; om ord, läte o. d.: frambringad med hög röst, starkt ljudande, hög. Ropa, skratta, gråta högljudt. Högljudt bifall. En högljudd stämma. Höghliudha roop. Skytte Or. C 6 a(1604). Lijk Fama högliudt gaala. Lucidor (SVS) 350(1673). Sällskapet blef ganska högljudt. Möller 2: 227(1785). Högljudd klagan, gråt och tjut. Arnell Scott 90(1829). (Snatterandens) läte liknar Gräsandens, men är högljuddare. Nilsson Fauna II. 2. 2: 301(1834). Hallström Händ. 289(1927). — särsk. mer l. mindre bildl.; särsk. om opinionsyttring, klagomål, kritik o. d.; kraftig, intensiv. Hammarsköld SvVitt. 2: 92(1819). Nedtysta det högljudda missnöje, som yttrade sig mot Romerska hofvet i hundrade klagopunkter. Ekelund NAllmH 1: 35(1833). Geijerstam Isis 125(1897).
