SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1933  
ILA i3la2, v.2 -ade. vbalsbst. -ANDE, -NING (se d. o.).
Ordformer
(ij(h)l- 1658c. 1690. il- (ihl-, jl-) 16851925)
Etymologi
[sv. dial. ila, blåsa hårdt l. kallt; jfr nor. dial. ela (i sht i förb. ela upp); till IL, sbst.2 — Jfr ILIG, adj.1]
1) (i vissa trakter, starkt bygdemålsfärgat) blåsa, vina, storma. Vngdomens åhr vthi brunst rasa fort, som en ijlande hwirfwel. Stiernhielm Herc. 501 (1658, 1668). När starckt nordväst väder jlar. Broman Glys. 3: 470 (c. 1740). Högberg Jim 286 (1909). — särsk. opers. i uttr. det ilar i luften, det blåser vasst o. kallt. Sundén (1885; angivet ss. folkspr.). Cannelin (1921).
2) (i vissa trakter, vard.) i fråga om plötsligt påkommande, fysisk förnimmelse (smärta, värk o. d.) l. om hastig o. stark själsrörelse (glädje, sorg o. d.): sticka (till), ”borra”, spritta (till); vanl. opers.; äv. med saksubj.; jfr ISA. Det ilar i tänderna. Malmborg Barclay 780 (1740). Det värkte starkt uti fingret stack och ilade upp åt armen. HdlCollMed. 13/12 1745. Allt längre föll han, genom molnen, mellan trädens grenar, så det ilade i magen. Topelius Sommarsjö 1: 51 (1897). (Gubben) kände en rysning ila utefter ryggraden. Lagerlöf Holg. 2: 226 (1907). När hon om morgonen vaknade med en känsla av utsövdhet, ilade det i henne av glädje. Stjernstedt Liw. 209 (1925).
Särsk. förb.: ILA TILL10 4. till 2: sticka till. Det ilade riktigt till i den rödblommiga flickans bröst. Wetterbergh SamhKärna 1: 166 (1857).
Spoiler title