SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1933  
ILLITTERAT il1itera4t l. 01—, adj. o. sbst. m.||ig.; ss. adj. -are; n. o. adv. =; ss. sbst. best. -en; pl. -er.
Etymologi
[jfr t. illiterat, eng. illiterate; av lat. illiteratus, av in- (se IN-, pref.2) o. literatus (se LITTERAT)]
I. adj.: som är utan boklig bildning, okunnig; som är utan (högre) skolbildning; olärd, ostuderad; ngn gg äv.: ”illitterär”. Är sådan ordningh blandh illiterat folk, må icke vij (dvs. lärdt folk) skemmas som vilias hetas litterati. Rudbeck Bref 4 (c. 1662). Även inom illiterata familjer samlades man ofta kring lampan om kvällarna för högläsning (i Sthm på 1870-talet). Linder Tid. 106 (1924). — särsk. jur. om icke lagfaren ledamot av rådhusrätt i mindre stad (icke lagfaren rådman), förr äv. om icke lagfaren borgmästare; äv., i överförd anv., i sådana uttr. som rådmännens illitterata klass. SP 1792, nr 171, s. 3. De åtta illitterata rådmansbeställningarna (i Sthm) försvunno under 1800-talet. SthmRådh. 1: 57 (1915). År 1643, då de ”illiterata” borgmästarna (i Uppsala) ersättas av de s. k. kungliga. NordT 1928, s. 245.
II. [efter eng. illiterate i motsv. anv.] i fråga om (eng. o.) amerikanska förh.: person som icke kan läsa, analfabet. Söderns bomullsdistrikt, hemvisten för hufvudparten af Amerikas illiterater. Koch EmigrLand 94 (1910).
Spoiler title
Spoiler content