SAOL     SO     SAOB     Alla tre   läs på saob.se
SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1933  
IMMER im4er, adv.
Ordformer
(immer 1612 (: immerfort) osv. ymmer 1671 (: ymmer fort)—c. 1800 (: ymmerfort))
Etymologi
[liksom d. immer av t. immer (mht. im(m)er, ä. mht. iemer, fht. iomēr), av. fht. io- (t. je), samma ord som E, adv., o. mehr (se MERA)]
(numera, utom i vissa ssgr, bl. ngn gg skämts. ss. medveten germanism) ständigt, utan uppehåll, alltid; gång på gång, beständigt. Rondeletius 68 (1614). Baron Salvius .. (har) immer från det ena Hedersstället til det andra (blivit) vphögd. Rüdling 32 (1731). MarkallN 2: 18 (1821). Stackars Björn (Björnson)! Han har blifvit hvithårig under bördan: en stor faders utmärkte son; .. aldrig säker, alltid beundrande, immer ängslig. SD(L) 1905, nr 80, s. 1. — särsk.
a) (†) framför komp. för att beteckna en fortsatt stegring: allt. Rüdling 7 (1731). Imedlertid växer vattnet immer högre. Dusén Snell 1: 82 (1797; anv. klandrad i JournSvLitt. 1797, s. 521).
b) (†) i förb. med kunna: över huvud, ”bara” (se d. o. I 2 e). ConsAcAboP 3: 450 (1670). Tåål hvad du immer kant. Rosenfeldt Vitt. 252 (c. 1690).
c) (†) inledande en uppmaning: ”bara” (se d. o. I 2 a). Immer op, vngt könt blodh, medh föttren smäller i golfwe! JPaulinus (1675) i FoU 20: 394.
d) i vissa (vanl. sammanskrivna) sammanställningar med adv., se ssgr.
Ssgr (Anm. Dessa ssgr förekomma äv. särskrivna): IMMER-AN. [jfr d. immeran i motsv. anv.] (†) = IMMER. Crælius TunaL 352 (1774). (De) erkände, .. at .. (de låntagare), som i ränte-betalning .. (m. m.) finnas brista, .. immer-an exsecutive skola sökas. VDAkt. 1799, nr 289. —
-BADD104, nästan alltid uttalat ss. två ord 40 4, adv. [jfr BADD 7] (vard.) = IMMER. Hagberg Shaksp. 2: 158 (1847). Att göra Jesus till ett slags genialisk kraftmänniska, som ”immerbadd går på”, är .. falskt. Söderblom StundVäxl. 179 (1909). —
-BAS, adv. [jfr BASA 6] (†) = IMMER. Immer bas hade han ögat i fönsterrutan. Carlén Köpm. 1: 32 (1860). —
-FORT104, nästan alltid uttalat ss. två ord 40 4, adv. [liksom d. immerfort av t. immerfort]
a) (†) lokalt: vidare framåt. Stor-Försten drog immerfort, och beskaffade sin wilje, så at Han ock kom när in för Refle Stad. Tegel E14 49 (1612). MStenbock (1713) hos Loenbom Stenbock 4: 300.
b) (†) lokalt: hela vägen. Landet immerfort til Moskva är Åsar, Sand och Fält, hvilka bära dels skog, dels åker. VetAH 1773, s. 200.
c) (numera bl. vard., mindre br.) = -BADD; förr äv. i uttr. immerfort och fort o. allt immerfort [jfr alltjämt], med förstärkt bet. (Gud) wil at wij immerfort och fort tänkia tilbaka, på thet högsta Bodhet, at han är wår Gudh. Rudbeckius Luther Cat. 90 (1667). Fru Sundler satt med vid kaffebordet, och hon .. höll sig visst inte tyst, utan pratade immerfort. Lagerlöf ChLöw. 188 (1925).
Spoiler title
Spoiler content