IMPLOSIV im4plω~si1v, äv. -plo~ l. -plå~, l. 30~2, l. 104, adj.; adv. -T.
Etymologi
[av eng. implosive, av den eng. fonetikern H. Sweet (Handbook of Phonetics (1877)) med in- (se IN-, pref.1) bildat ss. motsats till explosive (se EXPLOSIV I 2)]
språkv. om språkljud: som uppstår vid talorganens sammanslutning i o. för bildande av ett klusilt ljud (en explosiva). NF (1883). S. k. implosiva ljud, bildade vid och genom kontaktens .. tillvägabringande, äro svårligen möjliga att med blotta örat uppfatta. Noreen VS 1: 368 (1905).
