INDIGNERAD in1diŋne4rad l. -dinj-, ngn gg -dign-, i Sveal. äv. -e3rad2, p. adj.; n. o. adv. -at.
Etymologi
[jfr t. indigniert, ä. eng. indigned, fr. indigné, p. pf. till s'indigner (se INDIGNERAS)]
(moraliskt) upprörd, förtörnad, uppbragt (över ngt lågt l. skamligt, en oförrätt l. dyl.). Svenska Academien har gått mig förbi i bortgifvandet af sitt stipendium ... Mina vänner äro indignerade. Jag skrattar deråt. Geijer Brev 145 (1812). (Viktor Rydberg skänkte oss dikter) bildande indignerade inlägg i social-politiska missförhållanden, som Den nya Grottesången. Paulson Minnestal 50 (1896, 1899).
