INDIGNITET, r. l. f.; pl. -er.
Etymologi
[jfr t. indignität, eng. indignity, fr. indignité; av lat. indignitas (gen. -ātis), av in- (se IN-, pref.2) o. dignitas, värdighet (se DIGNITET)]
(†) ovärdighet, otillständighet; äv. konkret: ovärdigt uppförande l. ovärdig handling. När dessa bref kommo hijt, hade vij betenkiande att kalla Ständerne tillsammans för dess indignitet och conseqventier. RP 8: 444 (1641). Att .. vara .. utställd för indigniteter. Franzén Minnest. 3: 592 (cit. fr. 1733). Ekbohrn (1904).
