INDIGNERAS in1diŋne4ras l. -dinj-, ngn gg -dign-, i Sveal. äv. -e3ras2, v. dep. -ades; förr äv. INDIGNERA, v.; pr. sg. -ar.
Etymologi
[jfr t. sich indignieren, fr. s'indigner; ytterst till lat. indignari, harmas, av in- (se IN-, pref.2) o. dignari, vörda, avledn. av dignus, värd, värdig (jfr DIGNITET)]
(föga br.) dep., förr äv. refl.: vara l. känna sig indignerad, känna sedlig harm (över ngt). Jag indignerar mig mot Stackelbergs uppförande. JGOxenstierna (1805) i 2Saml. 3: 22. (Geijer) indigneras .. öfver common-sense-anhängarnas oförstående kritik af den stränga, systematiska .. vetenskapen. Böök Geijer Minn. 29 (1915).
