INK iŋ4k, r. l. m.; best. -en; pl. -ar (IErici osv.) ((†) -er Broman Glys. 3: 168(c. 1730)).
Ordformer
(ink (inck) c. 1645 osv. hink Bure)
Etymologi
[sv. dial. ink, motsv. isl. økkr, svulst, av ett germ. inkṷa- (ä. enkṷa-), i avljudsförhållande till ett ieur. ngṷen- i lat. inguen, svulst på födslolem, ljumske, gr. ἀδήν (gen. -ένος), körtel]
1) landt. o. veter. benämning på ett slags på huden hos hästar o. nötkreatur förekommande, vanl. stjälkade o. stundom överhud saknande svulster som huvudsakligen utgöras av fibrillär bindväv, ”klint”. IErici Colerus 2: 305(c. 1645). Bure Häst. 56(1801). Inkar stå nära vårtor, men äro större, mjukare. Vennerholm o. Svensson 469(1892). LB V. 2: 158(1908).
2) (†) knöl l. utväxt på fot l. ben hos människa. Tholander Ordl.(c. 1875).
Ssg (till 1): INK-OLJA, r. l. f. (numera föga br.) farm. benämning på antimontrikloridlösning (1 del antimontriklorid i 2 delar 12,5-procentig klorvätesyra), vilken användes ss. frätmedel vid behandling av inkar. Lindgren Läkem.(1902; äv. i uppl. 1920; med hänv. till spetsglans).
