[jfr t. inkapabel, eng., fr. incapable; av senlat. incapabilis, av in- (se IN-, pref.2) o. capabilis (se KAPABEL)]
1) oförmögen, oduglig, ur stånd (till ngt); äv.: oskicklig; numera bl. om person, förr äv. om sak. Inkapabel till (förr äv. för) ngt l. att (förr äv. till att) göra ngt. Schmedeman Just. 448(1665). (Vice kanslern vid universitetet i Cambridge) skulle .. förklaras för Incapabel til at förträda någon tienst wijdh Universiteten. OSPT 1687, nr 22, s. 6.(Kungen) vet icke sjelf hvad han vill, och derjemte så lat, att han är inkapabel till allt. Trolle-Wachtmeister Ant. 1: 81(1807). Blodkärlen sammanprässas och blifva incapabla för blodets genomgång. TLäk. 1835, s. 441.Östergren(1929).
2) (föga br.) jur. som icke är i stånd att utföra handlingar med åsyftad rättslig värkan, icke handlingskapabel. Thyrén StrafflRef. 1: 6(1910).
