INKONSEKVENT in1konsekvän4t, äv. iŋ1-, l. 01—, adj. -are; n. o. adv. =.
Ordformer
(förr vanl. skrivet -consequ-)
Etymologi
[jfr t. inkonsequent, eng. inconsequent, fr. inconséquent; av lat. inconsequens (gen. -entis), p. adj., av in- (se IN-, pref.2) o. consequens, p. adj. (se KONSEKVENT). — Jfr INKONSEKVENS]
om person: som i sitt tänkande l. handlande o. d. brister i följdriktighet l. konsekvens, icke följdriktig, självmotsägande; äv. om dylikt tänkande l. omdöme l. handlande; förr äv. i förb. med prep. med: icke sammanstämmande med (ngt). Inconsequenta fruntimmer. GJEhrensvärd Dagb. 1: 37(1776). Detta (dvs. hans omdöme om mordet på Marie Antoinette) var .. inconsequent med hans bedömmande af franska revolutionen i allmänhet. Hwasser VSkr. 1: 47(1852). Att skriva här (med ä) och der (med e) är ju påfallande inkonsekvent. Tegnér SvRättstavn. 17(1887).
