INKONTINENS in1kontinän4s, äv. iŋ1-, l. 01—, r.; best. -en.
Etymologi
[jfr t. inkontinenz, eng. o. fr. incontinence; av lat. incontinentia, av incontinens (gen. -entis), av in (se IN-, pref.2) o. continens (se KONTINENT)]
med. oförmåga att hålla tillbaka vissa exkret, i sht urin l. avföring (i allm. beroende på rubbningar i nervsystemet). Svalin Ordl. (1847; med hänv. till pinkflöd). Wretlind Läk. 8: 96 (1900).
