SAOL     SO     SAOB     Alla tre   läs på saob.se
SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1933  
INSKRIFT in3~skrif2t, r. l. f. (m. Lindfors (1815), Meurman (1846)); best. -en; pl. -er.
Etymologi
[jfr d. indskrift, t. inschrift, lat. inscriptum; till INSKRIVA 1 (jfr INSKRIPTION)]
1) om skrift som finnes anbragt på ett föremål; påskrift, inskription (se d. o. 1); numera nästan bl. om dylik skrift som huggits i sten l. graverats i metall l. sten l. intryckts i lera o. d.; särsk. (i sht språkv. l. arkeol.) om forntida i dylikt material anbragt text av större l. mindre längd; stundom: legend (på mynt l. medalj). Grekiska, etruskiska inskrifter. Dähnert (1784). Min ring bär denna dagen jämte hennes namn till inskrift. De Geer Minn. 1: 105 (1847, 1892). Prägel och inskrift å rikets mynt. SFS 1906, nr 27, s. 2. Ett altare med den inskriften: ’Åt en okänd Gud'. Apg. 17: 23 (Bib. 1917). Språkligt sett äro (de grekiska) inskrifterna av mycket stor betydelse därigenom att de lämna vittnesbörd i första hand .. om forntidens språk i olika tider och från olika håll. Reutercrona Pedersen 181 (1924). — jfr CYLINDER-, GRAV-, RUN-INSKRIFT m. fl. — särsk.
a) (†) oeg., om figurframställning. Socken sigillet, som af ålder haft til inskrift 2 yxor. NorrlS 1: 58 (c. 1770).
b) om inskription på fana; förr äv. allmännare: motto, ”devis” (se DEVIS, sbst.1 2 b). Gossen (dvs. Gjörwell) tog dessa ord gör väl till namn och inskrift på sin lefnadsbana. Beskow i 2SAH 36: 83 (1862). Inga nya inskrifter läsas på partiernas fanor. Samtiden 1873, s. 1 (bildl.).
2) [jfr INSKRIPTION 2] (†) överskrift. Dähnert (1784). Boman Cato 4 (1802).
Ssgr (till 1): A (mindre br.): INSKRIFT-KONST, -STEN, -TAVLA, se B.
B: INSKRIFTS-BAND. konsth. å (medeltida) målning: band (slinga) som är försedd med inskrift (inskription), ”språkband”. 2VittAH 21: 367 (1857). Fatab. 1924, s. 104. —
-KONST(EN). (inskrift- 1868. inskrifts- 1826 osv.) (i fråga om ä. förh.) konst(en) att avfatta inskrifter (inskriptioner). Beskow i 2SAH 34: 143 (1861). Schück i 3SAH 28: 62 (1916). —
-STEN. (inskrift- 1814—1900. inskrifts- 1839 osv.) om sten försedd med inskrift. Adlerbeth HorSat. 32 (1814). Katakombernas ofta med emblemer försedda inskriftstenar. MeddSlöjdF 1895, s. 45. —
-TAVLA. (inskrift- 1875—1923. inskrifts- 1886 osv.) om tavla försedd med inskrift. UVTF 12: 102 (1875).
Avledn.: INSKRIFTLIG, adj. [jfr t. inschriftlich] språkv. o. arkeol. till 1: som härrör från l. grundar sig på inskrift(er). Någon inskriftlig uppgift om .. (Sanheribs mord) hafva vi ännu ej funnit. UVTF 12: 82 (1875). När .. verket är .. inskriftligt daterat. Rig 1925, s. 95.
Spoiler title
Spoiler content