INTENDERA in1tände4ra l. -ten-, i Sveal. äv. -e3ra2, v. -ade. vbalsbst. INTENTION (se d. o.).
Etymologi
[jfr d. intendere, ävensom eng. intend; av lat. intendere, spänna, sträcka, rikta sin uppmärksamhet l. sitt strävande på ngt, av in- (se IN-, pref.1) o. tendere, spänna (se TENDERA)]
(†; se dock slutet) hava (ngt) i sinnet, hava för avsikt, åsyfta (ngt), eftersträva (ngt). RP 2: 228 (1632). Man hafwer orsaak att tacka Gudh det the fiender ännu icke hafwa nåådt det måhl som dee hafwa intenderat. RARP 7: 154 (1660). KrigVAH 1816, s. 74. — särsk. (i fackspr., numera föga br.) i p. pf.: avsedd, tillämnad. Hammarsköld SvVitt. 1: 205 (1818). I det av Wundt åberopade fallet, då på grund av en hemiplegi extremitetsmuskulaturen är förlamad, kan försökspersonen hava ett livligt medvetande om en intenderad rörelse. Gadelius Själsl. 1—2: 249 (1921).
