SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1933  
INTENT, adj.
Etymologi
[av lat. intentus, p. pf. till intendere (se INTENDERA). — Jfr INTENT, sbst., INTENS]
(†) som har stor iver för ngt, ivrig på ngt; äv.: starkt upptagen av ngt; särsk. med av prep. inledd bestämning. Konungen af Pohland war så ijfrig och intent på uthföhrande af sitt förehafwande wärck emot Swerrige, at (osv). RARP 6: 133 (1657). De .. voro dageligen intente på sitt kortspel. Roland Minn. 38 (c. 1748). Sahlstedt (1769).
Spoiler title
Spoiler content