INTERDIKT in1terdik4t, n.; best. -et; pl. = (Dalin(1852; jämte -er) osv.) l. -er (Gynther ConvHlex.(1846) osv.).
Ordformer
(-dicht 1561. -dikt (-dict) 1528 osv.)
Etymologi
[jfr t. interdikt, eng. interdict, fr. interdit; av lat. interdictum, förbud, av interdictus, p. pf. av interdicere, förbjuda, av inter (se INTER-) o. dicere (se DIKTERA)]
1) jur. i äldre romersk rätt, om pretors (oftast senare gm dom bekräftade) utslag av förbjudande l. åläggande art i tvist (berörande äganderätt o. d.) mellan privatpersoner; provisoriskt påbud l. förbud. NF(1883). Sundén RomAntikv. 316(1903).
2) i sht kyrkohist. i katolsk kyrkorätt, benämning på ett på 1000-talet ur bannlysning utvecklat o. i sht under senare medeltiden praktiserat kyrkligt straff innebärande ett territoriums l. en persons avstängande från kyrkliga förrättningar o. ceremonier, ss. från gudstjänstfirande, delaktighet av vissa sakrament, kyrklig begravning m. m. Lägga under, belägga med (förr äv. sätta i) interdikt. The (dvs. påvar, biskopar o. prelater) göra offta interdict eller forbodh ath hwarken skal läsas eller siwngas. OPetri GudzOrdh D 4 a(1528). Riket (dvs. Sverge) sattes (år 1519) i interdict. Dens. Kr. 315(c. 1540). Then Heligeste Fadhrens dunderslagh, som är interdicht och banlysning. Svart G1 123(1561). Hildebrand Medelt. 3: 855(1903).
