INTERMITTERA in1termite4ra, i Sveal. äv. -e3ra2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -ING; jfr INTER-MISSION.
Etymologi
[jfr t. intermittieren, eng. intermit; av lat. intermittere, avbryta m. m., av inter (se INTER-) o. mittere, skicka m. m. (se DIMITTERA,MISSION, MÄSSA)]
(i fackspr.) om ngt som befinner sig i värksamhet, utveckling o. d.: (då o. då) göra uppehåll, avstanna (för en tid); särsk. med. om sjukdomstillstånd (i sht feber), puls o. d.; numera nästan bl. i p. pr. i adjektivisk anv.: intermittent. VetAH 1779, s. 138.(Älgkalvens) hjerta pickade fortare (än normalt) .., men intermitterade ej. Därs. 1819, s. 211(1794). En intermitterande typhus. TLäk. 1833, s. 101.BotN 1873, s. 48. Febern (tog) åter i under tre dagar, intermitterade en dag och tog åter upp sig en dag. Löwegren Hippokr. 1: 109(1909). 3NF 7: 190(1927).
