INTERN intæ4rn, adj. o. sbst. m.||ig.; ss. sbst. best. -en, vard. (utom i södra Sv.) äv. =; pl. -er.
Etymologi
[jfr t. intern, adj. (äv. i substantivisk anv.), eng. intern, fr. interne, adj. o. sbst., av lat. internus, inre, invärtes (jfr INTER-, INTERIÖR, INTRA-)]
I. adj.: som befinner sig inom l. inuti ngt, inre. Andersson (1845). — särsk.
1) som försiggår inom l. som bl. gäller o. d. en sluten krets av personer, ett land l. område o. d.: inre, inrikes. (Agardh o.) Ljungberg 4: 383 (1863). Förutom för den internationella telefonkorrespondensen komma de nya ledningarne att blifva till mycket stort gagn för den interna telefonförbindelsen på de långa afstånden. SD(L) 1897, nr 187, s. 1. En affär som är rent intern för vårt land. SvD(A) 1929, nr 110, s. 3. Påståendet att .. (betodlingen) skulle vara en intern skånsk angelägenhet bottnade i bristande kännedom om förhållandena. Därs. 1930, nr 4, s. 10.
2) (i fackspr.) i fråga om ngt som försiggår i l. befinner sig inom kroppen; särsk. i fråga om sjukdom, skada o. d.; äv. i överförd anv., dels om läkekonst: som har avseende på invärtes sjukdomar, dels om läkare: som är specialist på invärtes sjukdomar. Noreen VS 3: 12 (1905). Interna sensationer, som framkallas .. genom inomkroppsliga irritament. Larsson Psyk. 16 (1910). Lärobok i intern medicin. (1915; boktitel). LbKir. 3: 129 (1922).
II. sbst.
1) (i sht i fackspr.) om person som är inackorderad l. inspärrad ngnstädes.
a) lärjunge som bor inom en ss. internat inrättad läro- l. uppfostringsanstalt o. d. Den franska internen lefver ända till slutet af skoltiden i det mest fullständiga slafveri. Verd. 1884, s. 203. Om utrymmet det medgifver .. mottagas (vid landtmannaskolornas vinterkurser) äfven interner. FFS 1896, nr 6, s. 14. 2NF 35: 439 (1923).
c) (numera bl. i Finl.) om fånge. SD 1897, nr 465, s. 4. Synbarligen togos de missionerande damerna att börja med (av fångarna på Viborgs slott) för nya interner, ty af häxorna i det bortre ledet hälsades vårt sällskap med rop och skrän. Ahrenberg Männ. 4: 10 (1909).
Avledn.: INTERNIST, m.||ig. (i fackspr., vard.) till I 2: läkare som är specialist på l. ägnar sig åt invärtes sjukdomar. SvLäkT 1921, s. 17.
