SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1933  
INTOLERANT in1tωleraŋ4t l. -tol-, l. 01—, l. -an4t, adj. o. sbst. m.||ig.; ss. adj. -are; n. o. adv. =; ss. sbst. anträffat bl. i pl. -er.
Etymologi
[jfr t. intolerant, adj., eng. intolerant, adj. o. sbst., fr. intolérant, adj. o. sbst.; av IN-, pref.2, o. TOLERANT]
I. adj.: ofördragsam (i sht i frågor rörande religionen). AdP 1786, s. 89. Det vore i vår tid oförlåtligt att vara intolerant emot främmande religionsförvandter. Crusenstolpe Mor. 4: 423 (i handl. fr. 1796). Rademine Knigge 2: 128 (1804). Puritanerna, — de intolerantaste af menniskor. Geijer I. 1: 129 (1818). En rigtig skråbroder .. är intolerant mot bönhasar. SC 1: 163 (1820). Hagström Herdam. 2: 304 (1898).
II. (†) sbst.: ofördragsam person. Man tolererar alt utom intoleranter. Björnståhl Resa 2: 30 (1773).
Spoiler title