SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1933  
INTONATION in1tωnatʃω4n l. -to- l. -tå-, l. 01—, l. -aʃ-, r. l. f.; best. -en, vard. (utom i södra Sv.) äv. =; pl. -er.
Etymologi
[jfr t., eng. o. fr. intonation; vbalsbst. till INTONERA]
1) mus. i den gregorianska kyrkosången, om prästens inledande sång vid antifonier o. d. Gynther ConvHLex. (1846). BonnierKL (1924).
2) i sht mus. ansättande av ton (medelst röst l. instrument); äv. om sättet varpå dylik ton frambringas; särsk. i fråga om framförande av vokal- l. instrumentalmusik: träffande av (rätt) ton i begynnelsen av ett musikstycke l. en musiksats. Ren, oren, falsk intonation. (På konserten gjorde) den sjungande Chorus .. ej .. sådan sensation som sig bordt, i anseende til instämmighet och intonation. DA 1793, nr 82, s. 1. Weste (1807). De, hvilka .. ej med säkerhet förmå att genast angifva tonen rätt. Dessa sägas ha falsk intonation. JournLTh. 1812, nr 56, s. 2. 3NF (1929). — särsk.
a) (i fackspr.) i fråga om rösten vid tal l. uppläsning: tonfall; musikalisk accent. Andersson (1845). Bremer NVerld. 1: 237 (1853). Det är i de flesta fall felaktig ”intonation”, som genast indicerar utländingen, så fort han skall röra sig på ett främmande språk. Verd. 1886, s. 167. — särsk. språkv. i fråga om accentförhållanden i de baltiska o. slaviska språken. Den .. fallande intonationen .. har .. (i vissa fall) forcerats till ”stötton” (i lettiskan). Agrell SamslavUtljudsl. 6 (1916). HdlProfSlavSprUpps. 1920, s. 38.
b) mus. i fråga om orgelpipa: egenskapen att ljuda tillfredsställande med avs. på styrka, klangfärg, tonansats o. tonhöjd; äv. om sättet varigm detta uppnås (”instämningen”). Hülphers Mus. 317 (1773). Intonation är pompeuse och i möjeligaste måtto jämn så väl i Labialsom Rör-verken. VDAkt. 1779, nr 329. Om pipornas Mensur, Intonation och Stämning. Lindberg Orgv. 49 (1850). Höijer (1864). Hennerberg (o. Norlind) 1: 103 (1912).
Spoiler title