publicerad: 1933
INTONERA in1tωne4ra l. -o-, l. -å-, i Sveal. äv. -e3ra2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -ING; jfr INTONATION.
Etymologi
[jfr t. intonieren, eng. intone, fr. entonner; av lat. intonare, dundra, dundra fram, av in- (se IN-, pref.1) o. tonare, dundra, ljuda m. m. (jfr TON)]
1) i sht mus. ansätta en ton med röst l. instrument; uppstämma (en sång), börja (ett musikstycke); särsk. (i fråga om ä. förh.) om försångare, klockare o. d. i kyrkan: taga upp (en psalm, sång o. d.); förr äv. abs.; äv.: instämma i (redan angiven ton o. d.), falla in; stundom äv. i oeg. l. bildl. anv.: uppstämma (ett skratt o. d.), förr äv. (i fråga om replik o. d.): kasta fram. Omedelbart efter talets slut intonerade en manskör ”Du gamla, du fria”. Orgeln intonerade Chopins sorgmarsch. Intonera falskt, rent. PPGothus Und. Q 8 a (1590). (Hans högvördighet biskopen) jntonerar ”Veni S. Spiritus”, och oeconomus siunger bönan. ConsEcclAboP 30 (1657). (Kyrkan avlönar) Tvenne skolperssoner, som intonera i kyrckian. BtÅboH I. 11—12: 43 (1675). (Kaplanen besvärar sig) at klockaren .. icke intonerar Psalmerne som practicabelt är i andra Församlingar på landet. UrFinlH 483 (1700). Lenæus Delsbo 52 (1736, 1764). Sedan den svarte tuppen börjat i prästgården, intonera alla socknens tuppar .. i en ryslig Chorus. Wadman Saml. 1: 34 (1830). Jag vill veta, hvar Jonssonskan är, intonerade Drottningen. Ridderstad Samv. 1: 93 (1851). Nu kommer det, skriade berättelsens huvudperson och intonerade ett falskt skratt. Essén Vap. 179 (1917). (Fugans) främsta kännemärke blir att musiken växer upp ur ett tema, som successivt intoneras av varje stämma. (Jeanson) o. Rabe 1: 227 (1927). — särsk. oeg. l. bildl.
a) (†) i uttr. intonera i ngt, instämma i ngt. (Conversations-Bladet) som så länge intonerat i en ännu mera ansedd tidnings loford öfver visitationssystemet. AB 1830, nr 9, s. 2.
b) (†) i uttr. intonera om ngt, föra ngt på tal. (Med anledning av riksrådet Gyllenstiernas memorial) begynte man så småningom intonera om Riksens Råds conduite emot Riket och Konungen. HSH 16: 221 (1769).
2) orgelb. med avs. på orgelpipa: justera så att den erhåller en rätt ”intonation” (se d. o. 2 b). Hülphers Mus. 317 (1773). Hennerberg (o. Norlind) 1: 105 (1912).
3) [jfr motsv. anv. i d.] (†) i p. pf. i adjektivisk anv.: uppblåst, högmodig. Swedberg Schibb. 280 (1716).
Avledn.: INTONATÖR, m.||ig. orgelb. till 2: person som (yrkesmässigt) intonerar orgelpipor. (Hennerberg o.) Norlind 2: 101 (1912).
Spoiler title
Spoiler content