SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1933  
INTRANSIGENT in1transigän4t l. 01—, i vissa trakter äv. -jän4t, adj. o. sbst. m.||ig.; ss. adj. -are; n. o. adv. =; ss. sbst. best. -en; pl. -er.
Etymologi
[jfr t. intransigenten, pl., eng. intransigent; efter fr. intransigeant, av sp. los intransigentes, de oförsonliga, benämning på den yttersta vänstern i Spaniens cortes o. 1873—74 på de extrema republikanerna i Spanien; av in- (se IN-, pref.2) o. lat. transigens (gen. -entis), p. pr. till transigere, komma överens med. — Jfr INTRANSIGENS]
I. adj.: oförsonlig, omedgörlig, ovillig att kompromissa; äv. om handling, beteende o. d. Sundén 1: 413 (1886). En intransigent hållning är ej opportun just nu. Siwertz JoDr. 399 (1928). SvD(A) 1931, nr 165, s. 22.
II. sbst.: person som är oförsonlig l. omedgörlig, som icke tål kompromisser o. d. Steffen ModEngl. 282 (1893). Konstnärsförbundet består nu af ett fåtal intransigenter, som ej deltaga i Sveriges konstnärers gemensamma uppträdande i utlandet. Cederström Minn. 279 (1913).
Spoiler title
Spoiler content