SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1933  
INTRANSITIV in1transiti4v l. in3transi~ti2v l. 400~1, adj.; adv. -T.
Etymologi
[jfr t. intransitiv, eng. intransitive, fr. intransitif; av senlat. intransitivus, eg.: icke övergående (ss. grammatisk term först användt av den latinske grammatikern Priscianus i 5:e— 6:e årh.), av in- (se IN-, pref.2) o. transitivus (se TRANSITIV). — Jfr INTRANSITIV, sbst.]
språkv.
1) om verb: som (om subjektet) utsäger ett tillstånd eller en sådan värksamhet som icke tänkes omedelbart riktad på ngt l. ngn, som icke förbindes med direkt objekt; motsatt: transitiv; äv. i överförd anv. om betydelse o. d.; jfr NEUTRAL. Ett verb i passivum med intransitiv betydelse. Lindströmer ItGr. 71 (1803). Moberg Gr. 37 (1815). De transitiva verberna hafva både aktiv och passiv form .., de intransitiva deremot .. blott endera formen. Svedbom Satsl. 20 (1845). Beckman SvSpr. 94 (1904).
2) (numera föga br.) om sats: vars predikat utgöres av ett intransitivt verb (se 1). Boivie SvSynt. 9 (1826). Tullberg SvSpr. 1: 40 (1836).
Spoiler title
Spoiler content